Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Sakine Madon

Flickor ska ha skolplikt, inte kvinnobad

Könsuppdelade tider i offentliga simhallar är en usel idé, särskilt för barn. Återigen går kulturrelativister i armkrok med bakåtsträvare.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Jag jobbade tidigare som fritidsledare i invandrartäta Botkyrka söder om Stockholm. Det hände att tonåriga tjejer bad mig ringa deras föräldrar, föräldrar som var oroliga för att döttrarna hängde på ett ”dåligt ställe”. Jag kunde ju turkiska och förstod problemet. Det gick bra, föräldrarna uppskattade samtalen och tjejerna blev glada.

Man kommer långt med dialog. Det som myndigheter, kommuner och skolor kan göra är att knuffa utvecklingen framåt.

Tyvärr går det bakåt på sina håll. I våras föreslog en miljöpartist i just Botkyrka, Shakhlo Altieva, att simhallen i området Fittja skulle utöka tiderna för kvinnobad. Altieva menade att även barn behövde detta och skrev: ”Har ni inte tänkt på att de flesta flickor mognar mycket tidigare nu och redan från 9 års ålder börjar de känna sig obekväma att bada/simma med män och pojkar?!”.

 

Kommunens kultur- och fritidsförvaltning gick Altieva till mötes och gav badet i uppgift att lägga fram ett förslag om utökade kvinnotider. Liknande diskussioner pågår i flera kommuner. Plötsligt anses könsseparation vara en toppenidé. Så vad bygger idén på? Låt oss titta på argumenten som förs fram.

”Det handlar om att […] öka simkunnigheten i stället för att minska den.” (Shahklo Altieva, Dagens Samhälle, 15/4).

Vi har skolplikt och i ämnet idrott och hälsa ingår att barnen ska lära sig simma. Vuxna är fria att göra som de vill, de kan gå till en privat simhall eller hyra tider på simhallar via sin förening om de har särskilda önskemål. Ordinarie öppettider på offentliga simhallar är däremot för alla. Och i ”alla” ingår pojkar och män.

”Varför ska vi […] med hänvisning till […] grumliga idéer om svenskhet utforma verksamheten på ett sätt som de facto gör den obrukbar för en minoritet?”. (Andreas Johansson Heinö, Borås Tidning 22/4).

 

Motstånd mot könsseparation i offentliga rum har ingenting med ”grumliga idéer om svenskhet” att göra. Det är inget uteslutande svenskt att kämpa för jämställdhet.

Ta en titt på till exempel feminister i Mellanöstern som är i konflikt med fundamentalister av alla de slag. Den som tror att gruppen muslimer, som minoritet, inte kan bada utan könsseparation är i bästa fall bara okunnig.

”Vad väger tyngst: sekulära principer eller barnens bästa?”. (Rickard Lagervall, Sydsvenskan 11/8).

Varför välja? Sekulära principer är barns bästa. Föräldrarnas livsåskådning eller önskemål innebär inte per automatik barnens bästa. Ibland har vuxna fel.

”Kvinnorna hade ju heltäckta badkläder för 100 år sedan.” (Elisabeth Strömberg, Aktuellt 7/8).

Den slutsats Strömberg drar är att kvinnor därmed lärde sig simma, och att könsseparation i simhallar därför behövs i dag. Men på den tiden hade kvinnor inte rösträtt. Sverige hade fortfarande dödsstraff. Varför inspireras av en så sunkig tid?

Ibland verkar svenska debattörer tro att ”invandrarnas kulturer” är oföränderliga. Det är både fördomsfullt och fel.

Ring i stället de föräldrar som inte vill att barnen deltar i simningen. Fråga varför, förklara skolplikten. Se ”deras” barn som alla andra barn.

Ett sekel av jämställdhetskamp är inte till för att kastas i papperskorgen.