Sakine Madon
Botkyrkas kommunalråd Katarina Berggren skrev häromdagen i Svenska Dagbladet att kommunen är så bra på integrationsarbete att andra borde lära av den.
Kommunen har nämligen bytt ut “mångkulturella” satsningar mot ”interkulturella”. Det framgår inte riktigt vad skillnaden är, men tydligen har kommunen börjat ”samarbeta”. Kommunalrådet vill ge ett konkret exempel och nämner en antirykteskampanj med syftet att motverka negativ ryktesspridning om olika kommundelar och mellan invånarna.
Enligt kommunens eget dokument är förvisso brottsligheten i berörda kommundelar över genomsnittet, men den är inte högre än i Stockholms mest centrala del. Ett ytterligare exempel på ett rykte som kommunen vill åt är att olika kulturer inte skulle kunna fungera ihop.
Allmän kunskap och självklarheter snickras ihop och kallas ”konkret arbetsmetod” för integration. Och hur bakvänt är det förresten inte att ge sig på rykten. Ett område får gott rykte när invånarna känner sig trygga, nöjda och stolta. Politikens uppgift är att göra verklig skillnad, inte att försöka lägga sig i att människor uttrycker oro för brottslighet.
Av artikeln i SvD får vi även veta att Botkyrka har “en webbaserad snabbkurs i interkulturalitet och dilemmaworkshops”. Nya flashiga begrepp, nya luddiga projekt.
Genomgående för integrationsprojekt är den bakomliggande tron på att det behövs något alldeles särskilt och oprövat. För ungefär tio år sedan kläckte tjänstemän i just Botkyrka idén att invandrarkvinnor skulle få getter. Kurder kommer ju från herdekulturer, löd resonemanget. Dessa tjänstemän och politiker med kreativa idéer, hur mycket vet de egentligen om sina invånare? Hur många Botkyrkabor har önskat en "antirykteskampanj”?
Jag lämnade mitt gamla miljonprogram Flemingsberg, i Botkyrkas grannkommun Huddinge, för att kollektivtrafiken – pendeltåget – drogs med stora problem. Ilija Batljan, tidigare socialdemokratisk lokalpolitiker i Nynäshamn, berättade för mig om fall där människor nekats jobb för att de bor längs pendeltågslinjen. Arbetsgivare kände nämligen till tågstrulet och drog sig för att anställa.
Där har vi ett konkret problem: förortsbor nekas jobb för att de bor på fel plats. Under samma tid skapade mina lokalpolitiker en ”ljusmoské” genom att hålla upp ficklampor, ”för integration”.
Enligt en kartläggning av Sydsvenskan har projekten bara i Rosengård kostat 319 miljoner kronor sedan sekelskiftet. Och då är inte samtliga inräknade. Ett av projekten är “babbelboxarna” som kostade 1,6 miljoner kronor att bygga och därefter 22 000 kronor per månad i hyra. Tanken var att Rosengårdsborna skulle prata med Malmöbor i centrum via videolänk. Intresset verkar dock ha varit svalt och tekniken bristfällig.
Tidningen räknar även ut att varje högstadieelev i Rosengård, för 319 miljoner, skulle kunna ha en egen privat lärare på heltid i ett år. Jämförelsen är relevant.
Alla dessa projektmiljoner sedan Blommansatsningen på 1990-talet: Vad hade vi inte kunnat göra med dem för skolan, jobben, tryggheten och bättre kommunikationer?
Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.