Sakine Madon

Feminismen måste bli mer tolerant

Svensk feminism behöver en renässans. Men då måste sekterismen och intoleransen gå ifrån att vara mainstream till begränsad.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men Maria Svelands nya bok "Hatet" har lyckats dra igång en bra debatt feminister emellan. En del sidospår också förvisso, men en intressant linje har Lidija Praizovic, författare och litteraturvetare, stått för.

Befriande tydligt har hon beskrivit hur hon har upplevt sig inte passa in i feministiska sammanhang där Sveland har pratat om att vilja vara på "champagnenivå", och där Sveland har gett sig på kvinnor som inte passat in i den snäva svenska medelklassfeminismen som frodas i Stockholms innerstad.

Praizovic fortsatte i veckan sin kritik mot Svelandfeminismens utestängande av feminister (DN Kultur, 26/3). Har du en avvikande åsikt stämplas du snabbt som fiende och antifeminist. Tro mig, för jag är en av dem som har målats ut som det, tillsammans med bland andra Evin Rubar, journalisten bakom dokumentären "Könskriget" där kvinnojourernas riksorganisation granskades, och journalisten Natalia Kazmierska. Vi har alla på något sätt haft fel perspektiv eller fel åsikter, enligt Sveland.

För egen del kritiserade jag för två år sedan delar av Twitterkampanjen "Prata om det" i en text, för att kvinnlig sexualitet har en tendens att lindas in i offerskap. Vad det nu skulle ha att göra med hur mycket eller lite feminist jag är. Journalistkolleger som hade noterat exakt samma sak sade att de själva aldrig skulle våga skriva som jag gjorde. Man får ju inte gå emot, nyansera, kritisera. Vad säger det om samtalsklimatet?

Sveland har självklart all rätt till vilka åsikter hon vill. Vad som däremot är bekymmersamt är att hon applåderas av långt många fler när hon står och hånar oliktänkande. Liknande intolerans mötte jag när jag i fjol hade bjudits in till det årliga eventet Feministiskt forum, där åhörare hade den goda smaken att hitta på åsikter åt mig. Och när jag skrev en text för feministiska tidskriften Bang framkom kritik mot att jag som liberal feminist ens hade fått komma till tals där. Sekterismen är alltså långt ifrån begränsad till en enskild person; Svelands senaste bok är bara ett exempel.

Intoleransen slår vidare inte bara emot underklassen eller mot invandrarkvinnor - det perspektiv som Lidija Praizovic så föredömligt har tagit upp i sina texter. Fråga till exempel feministen Petra Östergren, hon som för några år sedan ifrågasatte sexköpslagen, varför hon drog sig undan. Ledtråd: En kvävande samtalston och osakliga påhopp.

Så för att ändå avrunda optimistiskt har under de senaste veckorna många relevanta röster hörts om Svelands bok. Ann-Charlott Altstadt i Flamman, Praizovic i Bang och DN och Nina Lekander i Expressen, för att nämna några. Det bådar gott.

Feminism har aldrig varit att rätta sig i ledet, att okritiskt applådera när det hackas på oliktänkande. Den handlar ju tvärtom om att tänka självständigt, att bråka med allt och alla, att inte passa in, att utmana omgivningen.

Vad Lidija Praizovic står politiskt vet jag inte, mer än att hon är feminist. Jag vet bara att hon med sina texter, om intoleransen i tongivande feministiska kretsar, personifierar just det som svensk feminism behöver mer av.