Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Sakine Madon

Fega kultur-Sverige har svikit Lars Vilks

Hur kan så många tycka att Vilks har sig själv att skylla? Det är frågan som maler i mitt huvud genom Orrenius reportagebok ”Skotten i Köpenhamn”, skriver Sakine Madon.

Lars Vilks rondellhund fyller snart ett decennium. När andra viftar bort Vilks som muslimhatare tar journalisten Niklas Orrenius fallet på efterlängtat allvar.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Hur kan så många tycka att Vilks har sig själv att skylla? Det är frågan som maler i mitt huvud genom Orrenius reportagebok ”Skotten i Köpenhamn” (Albert Bonnier förlag).

Islamister hade försökt döda Vilks även innan det sköts på ett danskt seminarium om konst och yttrandefrihet i februari 2015. Men i Köpenhamn dödades andra oskyldiga. Därefter är Vilks som radioaktiv, skriver Orrenius. Kulturchefer vill inte ha med honom att göra, folk byter plats på lunchrestaurangen eller hävdar tvärsäkert att han är en politiskt obehaglig figur.

På föreningen Grävande Journalisters årliga seminarium fick Vilks i våras frågor som ”Tycker du att det är ett problem att andra människor har dött för din yttrandefrihet och den konst du gör?” Från scenen menade även Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg att människor har dött på grund av hans konst.

Kulturhusets vd Benny Fredriksson tycker att Vilks borde ”tänka efter”. Men det är inte Vilks som har hotat eller dödat människor. Däremot har han behandlat islam som han behandlat andra religioner.

I sin bok beskriver Orrenius en mycket speciell skåning som redan på 1970-talet körde runt i en folkabubbla, med en skulptur av mjölkkartonger på taket. Klädd i en 1800-talskostym och hatt, och med två pistoler, ville Vilks ”duellera” med offentliga kulturinstitutioner. Hans bygge Nimis väckte senare irritation hos byråkraterna på länsstyrelsen. För tio år sedan placerades hundskulpturer ut vid svenska rondeller, och debatten om danska Jyllands-Postens Muhammed-karikatyrer puttrade.

Telleruds hembygdsgård bjöd in Vilks att ställa ut något i en utställning med hunden som tema. ”Jag tvivlade ärligt talat”, säger Vilks apropå möjligheten att hans rondellhund skulle väcka reaktioner. Men arrangören plockade ner bilden på profeten, vilket väckte medias intresse och vips uppstod en svensk karikatyrkris.

När Vilks hade tecknat Jesus som pedofil brydde sig knappt en kotte. Men nu blev hans Muhammed-bild en världsnyhet.

Syftet var att nita till konstvärldens sövande förutsägbarhet. När konstnärer tävlade i att sparka in öppna dörrar – gå till storms mot George W Bush – ville Vilks gå motströms. ”Konstnären som förebild, alltså, det är något av det värsta jag vet”, säger han.

När han ska ge svenska konststudenter ett råd lyder det: ”Om ni råkar ut för kontroversiella situationer: Försök inte att göra det bättre. Försök i stället att göra det värre!”

Många provoceras av Vilks humor, den totala avsaknaden av svensk måttfullhet, av hans vägran att rätta in sig i ledet. Men en som i Orrenius bok har förståelse för Vilks är 41-åriga konstnären Mahu från sydöstra Iran. Det är talande att det är just Mahu som förstår, och som vill förstå.

Mahu, som har flytt från religiöst förtryck, funderar själv på att måla profeten på omslaget till en religionskritisk bok. Kan hon det? Bör hon det? Kan hon räkna med stöd?

Berättelsen om Vilks rondellhund är berättelsen om att det som borde vara en självklarhet – rätten att häda – dessvärre inte är självklar alls.

 

Läs också:

Vi måste kunna häckla all religion

Yttrandefrihet måste gå före sårade känslor

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för fler ledartexter och kolumner.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!