Sakine Madon
Efter attentatet mot den franska satirtidningen har hundratusentals människor manifesterat i januarikylan för yttrandefrihet och mot terror. Och rekordupplagan tre miljoner exemplar räckte inte - tidningens senaste nummer sålde slut direkt i onsdags. Bättre sätt att hedra de mördade tecknarna är svårt att föreställa sig.
Men yttrandefriheten behöver försvaras också när det är riktigt svårt och när ”alla andra” inte redan står upp för den. För handen på hjärtat, har tillräckligt många i den svenska debatten helhjärtat tagit strid för exempelvis konstnären Lars Vilks rätt att rita sina rondellhundar? Utan att flika in ett "men”. Och hur många höjde sina röster när världskulturmuseet i Göteborg tog ner den muslimska konstnären Louzla Darabis tavla av rädsla för militanta islamister?
När det blåste kring Lars Vilks teckningar 2007 lovade fanatikerna i al-Qaida en belöning på 100 000 dollar till den som mördade ”den otrogna brottslingen”. För Ulf Johansson, då chefredaktör för Nerikes Allehanda som publicerade Vilks bilder i anslutning till en krönika, lovades hälften av summan. Alliansregeringens svar var att inte kommentera ärendet eftersom det inte var ”en politisk fråga”.
Lek med den obehagliga tanken att något hade hänt de hotade. Islamisters angrepp på demokrati – och på människor som inte lyder dem - är i allra hösta grad en fråga för politiken.
Och medan extremister fortsätter att slakta människor i Mellanöstern – såväl muslimer som andra – är vi upptagna med diskussioner om huruvida Charlie Hebdos satir verkligen behöver visas.
I torsdagens SVT Debatt sa skribenten Ann Heberlein att yttrandefrihetens främsta syfte inte är att kränka. Expressen borde inte ha återpublicerat Charlie Hebdos bilder, enligt henne. Aftonbladets chefredaktör Jan Helin sa i samma diskussion att religionsfriheten bör respekteras.
Den underliggande tesen verkar vara att muslimer, generellt, känner sig kränkta av teckningar. Även Veronica Palm, socialdemokratisk riksdagsledamot, verkar tro att just muslimer behöver skyddas från angrepp på religion. Hon anmälde Sverigedemokraternas Björn Söder för hets mot folkgrupp efter att han i samband med Paris-dåden skrev att ”fredens religion har visat sitt ansikte”.
I stället för att fråga Söder hur det kommer sig att nästan samtliga av världens muslimer inte tar till våld mot oliktänkande, eller visa hur Koranens suror kan tolkas, tycks Palm tro att nedsättande omdömen om en religion kan förbjudas.
S-politikerns anmälan har fått stöd av Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson, som hoppas på en diskussion om yttrandefrihetens juridiska gränser. Men religionskritik – som Söders enskilda uttalande – har inte ett dugg med hets mot folkgrupp att göra.
Rättsväsendet bör förstås koncentrera sig på reella hot och uppvigling, inte jaga uttryck som kan såra eller uppröra. I en demokrati måste man lära sig att leva med risken att känna sig kränkt.
Författaren Salman Rushdie, som retade upp islamister redan på 80-talet, har uttryckt det bäst: ”Vad är yttrandefrihet? Utan friheten att förolämpa, upphör den att existera.”