Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Sakine Madon

Arroganta påhopp
från kultureliten

Madeleine Sjöstedt, Stockholms ledande kulturpolitiker, har retat upp kultur-Sverige. Hennes brott: låta fler få ta del av kulturstöd.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Bägaren rann över när teatrar uppmanades fylla i blanketter med uppgifter om verksamhet, målgrupp och en uppskattning om hur många deras föreställningar skulle nå. I resten av samhället är det inte konstigt att den som söker offentligt stöd berättar vad stödet ska gå till.

 

”Censur!”, påstår Måns Westfelt från Aliasteatern att det folkpartistiska kulturborgarrådet ägnar sig åt. ”Ett sätt att desavouera konstnärer”, säger Dramatenchefen Marie-Louise Ekman som verkar vara van vid att få sin vilja igenom: “politikerna borde ju fronta kulturarbetarna, hävda deras intressen”. Margareta Sörenson anklagar Sjöstedt för “en inskränkning av den konstnärliga friheten och yttrandefriheten” (Expressen, 19/11).

Claes Wahlin tycker att det är så fruktansvärt att teatrar ska berätta vad de tänker göra, att vi är ”farligt nära det slags kulturpolitik som bedrivs av diktaturer” (Aftonbladet 29/10). ”Det är precis så absoluta härskare utövar sin makt”, skriver han.

När man inte tror att det kan bli värre kläcker DN:s teaterkritiker Ingegärd Waaranperä ur sig att Sjöstedt är ”för liten, hennes nävar är för små”. Denna DN:s teaterkritiker kallar Sjöstedt ”en liten nätt människa med ett kontrollbehov”. Tidigare har Marie-Louise Ekman, i samma förminskande anda, skrivit ”Den magra om huvudet” (DN, 15/3).

 

Waaranperä påpekar att Sjöstedt minsann var ”en vanlig förortspolitiker, en tjej i Gubbängen” och att hon dras med av Benny Fredrikssons, Stadsteaterns chef, begåvning. ”Både konstnärlig kredd, och tilltron till konsten, går i arv”, säger Waaranperä.

Vad som kallas sexism och klassförakt i andra sammanhang sprids på de större kultursidorna, med redaktörernas goda minne. Samma redaktörer som vanligen höjer sina nävar mot patriarkat och överhet.

Kulturborgarrådet försöker förklara gång på gång: lika chanser för alla utövare är viktigt. “Man ska inte vara utestängd för att man har fel kompisar eller har gått på fel skola”, är ett citat. För att inte nämna: “Jag företräder inte kulturlivet. Jag företräder medborgarnas rätt till kultur. För mig är det jävligt avgörande.” (Expressen, 27/11). Hon säger att även “unga outsider utan diger meritlista ska få en chans”. (DN, 3/12).

 

Numera ska en somalisk utomhusbio i Tensta, med flera, få stöd. Stockholms kulturnämnds stöd till det fria kulturlivet har, under Sjöstedts tid, höjts från cirka 70 miljoner kronor 2006 till 110 miljoner kronor 2014. Mer pengar, till fler.

Påhoppen på Sjöstedt handlar mindre om hennes politik, och mer om att kulturdebattörer aldrig tycks träffa någon med en annan uppfattning. Det är då Sjöstedts prat om medborgare tolkas som krigsförklaring. Det är då en enkel blankett från kulturförvaltningen uppfattas som censurkrav. Det är då liberal kulturpolitik kallas diktatur.

 

Den som klagar över att Sjöstedt varit ”en vanlig tjej” utan rätt ”arv” glömmer att det är ”vanliga” människor som betalar kulturstödet. Som går till jobbet varje morgon för att offentligt finansierad kultur ska finnas.

Att kulturpolitiken utgår från dem, och inte från högfärdiga teaterchefer och kulturskribenter som verkar behöva skriva av sig på Flashback, är alldeles utmärkt.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!