Sakine Madon

Allt näthat kan inte förbjudas

Det vore bra att vässa lagstiftningen mot näthat. Men alla sårande och kränkande meddelanden varken kan eller bör förbjudas.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

”Jag hoppas verkligen att du och din familj dör. Äckliga blatte”. Så stod det i ett mejl jag fick nyligen. Medan de rena hoten är förhållandevis få är kommentarer som den flitigt förekommande. Borde mejlet bli ett polisärende? Enligt Gudrun Antemar, som har lett regeringens utredning om näthat, skulle mejlet kunna klassas som indirekt ofredande. För egen del ser jag hellre att polisen lägger energin på allvarligare hot och trakasserier.

I det utredningsförslag som presenterades i veckan lyfts integritetsaspekten fram. Det är positivt. Den maktlöshet och frustration som drabbar människor när bilder och lögner sprids om dem ska inte mötas med en axelryckning. Här har lagstiftningen inte alltid kunnat komma åt problemet.

Det finns dock ett övergripande bekymmer med diskussionen om näthat, och det är att hat i bred mening – det som kränker, sårar och förolämpar – blandas samman med hot. Det är viktigt att juridiken gör den skiljelinjen. Annars är risken att yttrandefriheten får ta onödigt mycket stryk, och att polisen översköljs med anmälningar.

Man kan snegla på lagen om hets mot folkgrupp för att se bekymret. Den är så luddigt formulerad att ”missaktning”, det vill säga att ”se ner på” är förbjudet. För flera år sedan anmäldes jag av en landsman som inte förstod skillnaden på hat mot en folkgrupp och kritik mot Turkiet som stat. Justitiekanslern borde förstås ha sluppit att utreda ärendet. Den unga man som klädde ut sig till Hitler på en maskerad var ett annat fall där rättsväsendets resurser skulle kunna ha använts bättre.


En genomtänkt och tydlig lagstiftning är a och o. Den som är ute på nätet behöver redan förhålla sig till befintliga lagar om till exempel olaga hot, ofredande och förtal. Nu föreslås en ny straffbestämmelse om olaga integritetsintrång, för att betona att det inte går för sig att sprida ”bild eller annan uppgift” i syfte att ”medföra kännbar skada för den som uppgiften rör”, som det står i betänkandet.

Att ungdomar mot sin vilja får sexbilder spridda måste naturligtvis bekämpas. Men hur bedömer man när en bild på en persons hälsotillstånd inte ska få spridas? Nyligen spreds semesterbilder på en då terrormisstänkt, numera dömd, radikal islamist från Göteborg. Han hade fått slippa sitta i häkte med hänvisning till sitt hälsotillstånd, som bevisligen inte var så dåligt som han hade påstått. I det fallet bör rimligtvis allmänintresset väga tyngre än mannens personliga integritet.


Ett argument från förbudsivrare är att yttrandefriheten är hotad om hatiska mejl inte stoppas. Vi som skriver i offentligheten riskerar ju att tystna. Den risken finns. Men är rätt väg därmed att förbjuda fler yttranden? Det tror inte jag. Sofia Mirjamsdotter, ledarskribent på Sundsvalls tidning och som utsatts för näthat, sa i Aktuellt i onsdags att hennes svar måste vara att fortsätta skriva. Ju mer hat som kommer, desto viktigare blir det att inte ge upp.

Ett bättre sätt att bemöta näthatarna finns inte. Anmäl hoten, men radera förolämpningarna och den allmänna hatsmörjan. Näthatarna förtjänar sällan mer uppmärksamhet än ett snabbt klick på delete-knappen.


Läs också:

Att håna islam är inte hets


Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.