Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Löfvens vingliga
färd mot rätt beslut

Foto: Sven Lindwall

Så kom beskedet till sist. Efter tio år säger Sverige upp det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

För utomstående betraktare har det varit uppenbart en längre tid att beslutsprocessen var på väg i den riktningen. En förlängning hade sannolikt sprängt regeringen. Miljöpartiet har tydligt markerat att avtalet är helt oacceptabelt. Men även inom socialdemokratin har missnöjet vuxit sig allt starkare.

Samtidigt som kritikerna har blivit allt mer högröstade har ingen ledande socialdemokrat velat försvara avtalet i offentligheten. Ändå har Stefan Löfven in i det sista gett sken av att avtalet kommer att omförhandlas.

Men alla som har läst avtalet inser att någon kompromiss aldrig låg i korten. Samarbetsavtalet lär ha ingåtts för att säkra Saudiarabiens order till Ericssons på radarsystemet Erieye. Hela dess karaktär är hovsam och syftar till att ytterligare förstärka de "goda och vänskapliga förbindelserna" mellan länderna. På punkt efter punkt redogörs sedan för hur Sverige och Saudiarabien ska intensifiera sitt militära samarbete inom exempelvis stridsledning, utrustning och forskning. Det är mycket svårt att förstå hur Löfvens "tredje väg" skulle ha sett ut.

Så frågan är varför statsministern och regeringen drog ut på beslutet så länge. Hur målkonflikten ser ut har ju varit uppenbart hela tiden. Pengar står mot ideal. Saudiarabien är världens ledande importör av krigsmateriel, oljans "centralbank" och västvärldens viktigaste handelspartner i Mellanöstern. Det är en regional stormakt på alla plan - ekonomiskt såväl som politiskt.

Mot det står idealen om mänskliga rättigheter. Kan verkligen ett land som Sverige, som säger sig hålla dessa värden särskilt högt och därtill torgför en "feministiskt utrikespolitik", fortsätta att legitimera det förfärliga saudiska förtrycket?

Löfven borde i god tid ha förutsett frågans sprängkraft för en rödgrön regering och satt ner foten. I stället har han låtit oenigheten manifesteras öppet i månader för att i sista stund kasta in handduken.

Det ger sannerligen inget statsmannalikt intryck. Snarare ges bilden av en tjurig ledare som har drabbats av tunnelseende. Löfven går nu försvagad ur denna kris; han har förlorat en offentlig maktkamp i sin egen regering.

Sverige får vara berett på att betala ett högt pris för beslutet att stöta sig med det mäktiga kungadömet. Margot Wallströms stoppade tal inför Arabförbundet i måndags är troligen bara början. Hela Arabförbundet slöt senare upp bakom ett fördömande av Wallströms kritiska uttalanden mot Saudiarabien.

Sannolikt kommer även svenska intressen i bredare bemärkelse, inklusive exporten, att lida skada under en tid framöver. Men det är ett pris värt att betala för att kunna tala öppet om barbariet i Saudiarabien och sluta vara en del i att stärka regimens legitimitet.

Men det hade varit väldigt mycket bättre om detta framstod som ett genomtänkt beslut som hela regeringen stod bakom snarare än resultatet av ett utdraget regeringsgräl.