Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

S höga tonläge är ett tecken på desperation

Socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) har hållit låg profil i debatten om SD. En gissning är att hans sikte är inställt på valet 2026.
Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN
Justitieminister Morgan Johansson (S) varnar för att Moderaterna planerar att ”gripa makten” med hjälp av SD.
Foto: JESSICA GOW/TT / TT NYHETSBYRÅN

Socialdemokraternas varningsrop om att demokratin är hotad ska främst ses som ett försök att säkra det egna maktinnehavet. Socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabis tystnad är talande. 

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Den som följer Socialdemokraternas utspel över tid upptäcker snart ett mönster. Ju mer pressat partiet är desto mörkare bild målar man upp av samtiden.

Minns EU-valet 2019. Det framställdes som ett ödesval mellan demokrati och extremism. Tillståndet i Europa beskrevs i så dystra termer att det nästan blev parodiskt. Syftet var förstås att mobilisera så många S-väljare som möjligt i ett val där partiet av erfarenhet vet att intresset är lågt.

De senaste veckorna har ledande socialdemokrater återigen skruvat upp volymen till max.Försvarsminister Peter Hultqvist (S) varnar för stöveltramp mot asfalten och facklor mot mörka skyar. Partisekreteraren Lena Rådström Baastad säger sig vara orolig för att Moderaterna är på glid bort från demokratins fundamentala värden. Och justitieminister Morgan Johansson (S) twittrar om att M planerar att ”gripa makten” tillsammans med SD och ger boktips om ”hur det gick till när Hitler blev kansler i januari 1933”. 

Så tror Socialdemokraterna på allvar att demokratin är hotad i Sverige? Det är svårt att tro. Utan att förminska SD:s mörka sidor – partiets extrema förflutna, de oändliga skandalerna, det hätska näthatet hos SD-svansen med mera – är steget långt från ett eventuellt budgetsamarbete till demokratins undergång. Det finns skäl att höja ett varningens finger ändå, men den pågående S-kampanjen tjänar i första hand andra syften.

Till att börja med är regeringen hårt pressad av coronapandemin och de förfärande höga dödstalen. Allt som kan ta uppmärksamheten bort från det misslyckandet – liksom från den 10-procentiga uppgången i skjutningar under 2020 – är förstås välkommet. 

Socialdemokraterna verkar dessutom alltmer i ett sakpolitiskt vakuum. Partiet effektuerar politik som MP, C och L har beställt medan S-företrädarna själva skriver arga debattinlägg om skolvinster, arbetskraftsinvandring och annat som det inte finns några planer att göra något åt.

Men viktigast av alla är förstås Liberalernas förestående vägval. Om S kan förmå L att stanna inom ramen för januariavtalet undviker man inte bara en regeringskris, utan kan gå till val med samma konstellation. Utan L kan däremot även C hänga löst, och makten glida S ur händerna. 

Vilket osökt leder oss över till Ardalan Shekarabi. Medan Morgan Johansson & Co kämpar med näbbar och klor för att säkra makten efter valet 2022 har Shekarabi troligen siktet inställt på valet 2026. Mycket talar för att han är en av de hetaste kandidaterna att ta över efter Löfven; han verkar dessutom vara djupt influerad av de danska socialdemokraterna, som genom att föra en stenhård invandringspolitik har förvandlat Dansk Folkeparti till en spillra av sitt forna jag.

Shekarabi vet att det kommer en morgondag där det kan vara S som kopierar stora delar av SD:s politik eller rentav väljer att samarbeta med partiet. Hans låga tonläge är därför talande.

Vill man förstå Socialdemokraternas maktspel kan man inte bara fokusera på dem som skränar högst i debatten. Man måste också följa dem som knappt hörs alls.