Det hänger en däven doft av popcorn i luften när första maj-firarna samlas vid Norra Bantorget för att lyssna till statsminister Löfven. Över LO-borgens terrass hänger en vepa som lovar ”trygghet för vanligt folk”. Men Socialdemokraterna börjar valrörelsen i motlut.
Partiet når bara 27 procent i mätningarna, vilket är den sämsta siffran någonsin så kort inpå ett riksdagsval. Alla partistrateger vet att Socialdemokraterna inte är några sprintlöpare. De brukar alltid tappa några procentenheter under valrörelsen.
Och när Socialdemokraterna drabbas av panik blir det dyrt för skattebetalarna.
Stefan Löfven äntrar podiet och hälsas av applåder och vuvuzelor. ”Vi ska göra allt för att vinna valet i höst!” lovar han. Hur? Jo genom att utlova ”den största trygghetsreformen i modern tid”. Löfven upprepar de tidigare löftena: 14 000 fler anställda i vården till 2022, 10 000 fler polisanställda till 2024. Sist i talet kommer nyheten: ett löfte om att höja den allmänna, inkomstbaserade pensionen med upp till 600 kronor i månaden.
Löfven släpper alla spärrar
Likheterna är stora med valrörelsen år 1998. Då lyckades Göran Persson hålla sig kvar vid makten genom att dra av svångremmen och ta på spenderbyxorna. Det är tydligt att Löfven nu inlett samma förvandlingsnummer. Efter att ha sparat på LSS och sjukförsäkringen under mandatperioden har regeringen nu gjort helt om. Släpp alla spärrar; det är vår!
Perssons maxtaxa inom förskolan var en fördelningspolitiskt tveksam reform som regnade miljarder över barnfamiljer – utan att nå något av målen. Det blev inte fler timmars förskola för arbetarklassens barn. Inte heller ledde det till att fler mammor gav sig ut på arbetsmarknaden. Men maxtaxan klarade den viktigaste uppgiften: den vann valet åt S.
Nu är det inte barnfamiljer som ska vinnas – utan de friska, nyblivna pensionärerna. Med löftet om att höja den allmänna pensionen vill Socialdemokraterna köpa deras röster. Priset: fyra miljarder kronor.
Trots att senaste pensionsöverenskommelsen är bara några månader gammal vill S redan riva upp det som sex partier förhandlade fram. Det är oansvarigt. En granskning som DN:s Kristoffer Örstadius gjorde nyligen visade också att både genomsnittspensionären och de med allra lägst pensioner redan har fått mer i plånboken.
Kris i äldrevården
De närmaste åren kommer Sverige att stå inför en kris i äldrevården. I dag är en halv miljon svenskar 80 år eller äldre, men om 25 år kommer den siffran att ha fördubblats till en miljon. Samtidigt larmar Sveriges kommuner och landsting om att det inte är möjligt att anställa så många som de skulle behöva inom vård och omsorg – det finns helt enkelt inte tillräckligt många unga att anställa eller utbilda. Hellre än att ge sig in i orealistisk budgivning om hur många ”händer i vården” man vill se, måste politikerna börja fundera på effektiviseringar och ny teknik.
En äldrevård att lita på, det skulle ha varit ett vallöfte som kunnat öka tryggheten för vanligt folk. I stället valde Löfven pensionspopulism. Det kan stå oss alla dyrt.
Läs också: Hoppsan, de äldre behövs visst, tänkte Andersson
Fotnot: I tv-spelaren ovan visas senaste avsnittet av Ledarsnack, denna gång om Liberalernas kris.