Den kubanske dissidenten Oswaldo Payá dog i en bilolycka på söndagseftermiddagen. KDU:s ordförande Aron Modig, som var med i bilen, mår efter omständigheterna bra.
Modig var på Kuba för att ge moraliskt stöd till den kubanska demokratirörelsen. Fler måste följa hans exempel för att Payás gärning inte ska ha varit förgäves.
Oswaldo Payá var bara sex år gammal 1959 när Fidel Castro störtade högerdiktatorn Batista och etablerade sin egen, socialistiska diktatur. Hans död blir så mycket bittrare av det faktum att en Castro ännu styr landet med järnhand, trots Payás och andra demokratikämpars insatser.
Payás dotter tror inte att hans död var en olycka; hon menar att en annan bil prejade av dem från vägen.
Om det skulle stämma vore det bara det senaste i raden av brott som den kubanska regimen har gjort sig skyldig till.
Exemplen ur Payás eget liv är talande.
Redan i tonåren dömdes han till tre års straffarbete för att som värnpliktig ha vägrat transportera politiska fångar. Senare blev han utslängd från Universidad de La Habana för att ha förkastat marxismen.
Men han kämpade på, och grundande 1988 människorättsorganisationen Movimiento Cristiano Liberacíon. 1998 tog han initiativ till Varelaprojektet, som samlade underskrifter till ett lagförslag för demokratiska reformer.
Projektet stoppades av regimen, men hyllades av USAs förre president Jimmy Carter under dennes besök på Kuba i maj 2002, och senare samma år belönades Payá med Sacharovpriset för mänskliga rättigheter av EU. Regimens svar var brutalt; under den svarta våren 2003 dömdes dussintals Varelaaktivister till långa fängelsestraff i skenrättegångar.
Payá kampanjade vid tiden för sin död för att kubaner fritt skulle få resa in och ut ur landet. Här var han något fundamentalt på spåren: aldrig är en diktatur så avklädd som när människor själva har en möjlighet att välja var de vill leva och verka.
EU lovade i samband med utdelningen av Sacharovpriset att stödja Payás kamp för att bringa demokrati till sitt hemland. Man måste göra mer i det avseendet. Men det är inte självklart hur man ska gå till väga.
Som Hans Rosling nyligen påpekade är bojkotter mot misshagliga regimer bara destruktivt; det är bättre att använda handelslänkar för att ställa krav.
USA:s halvsekellånga handelsembargo, som Payá var motståndare till, är talande; om något har det varit en syndabock som bröderna Castro kunnat skylla alla landets problem och missförhållanden på.
År 2008 lyfte EU de tämligen symboliska handelssanktioner som infördes efter den svarta våren 2003. Det var bra.
I kombination med fortsatta kontakter och stöd för Kubas dissidenter är större öppenhet från omvärlden det främsta vapnet mot den kubanska diktaturen.