Under pandemin valde Sverige en annan väg än grannländerna. Att undvika fullständig nedstängning av samhället, och exempelvis hålla grundskolorna öppna, har haft stora fördelar för befolkningen, psykologiskt såväl som ekonomiskt.
Men för att samtidigt kunna begränsa smittspridningen hade det behövts tidiga och effektiva åtgärder som testning, spårning och isolering av sjuka. På den punkten misslyckades dock Sverige, det står klart när coronakommissionen i dag släppte sin andra rapport.
Det är ”ett haveri” att diskussioner om vem som var ansvarig och vem som skulle betala ledde till att storskalig testning inte kom i gång förrän efter att den första vågen hade klingat av, skriver kommissionen.
Först i juni 2020 kom regeringen överens med regionerna om finansieringen och gav Folkhälsomyndigheten i uppdrag att bygga upp kapacitet för smittspårning. Regeringens mål om 100 000 tester i veckan i april uppnåddes inte förrän i september.
Det är ett tydligt exempel på det bristande ledarskap som regeringen Löfven har visat under krisen. I stället för att ta initiativet, snabbt tillskjuta pengar och lägga nödvändiga lagändringar i snabbspår valde den rödgröna regeringen att huka bakom Folkhälsomyndigheten. Men det är inte tjänstemäns uppgift att väga risker och kostnader mot varandra, det är politikernas.
Enligt kommissionen var smittspridningen mycket mer utbredd redan i mars än vad myndigheternas siffror visade. Det fick konsekvenser: Den stora samhällsspridningen är en viktig förklaring till att det dödliga viruset kunde ta sig in till de äldsta och sköraste på landets äldreboenden. I kombination med att det saknades beredskapslager, och att det dröjde hela sex veckor från de första coronalarmen innan Socialstyrelsen började köpa in skyddsutrustning, var strategin att skydda de äldsta dömd att misslyckas.
Smittan hade kunnat begränsas om regering och myndigheter hade agerat direkt, enligt kommissionen.
Coronakommissionens svidande kritik måste leda till konsekvenser. Smittan hade kunnat begränsas om regering och myndigheter hade agerat direkt, enligt kommissionen. Senfärdigheten och bristen på ledarskap har haft ett högt pris i form av onödigt lidande för de sjuka, deras anhöriga och för den utsjasade vårdpersonalen.
Det är säkert lockande för regeringen att lägga skulden för haveriet hos Johan Carlson, Folkhälsomyndighetens generaldirektör, som lägligt nog pensioneras nu på måndag. Låt dem inte komma undan med det. Ledarskapskrisen är regeringens kollektiva ansvar. Statsminister Stefan Löfven avgår snart, men Magdalena Andersson är finansministern som inte sköt till pengar till testning och spårning tillräckligt snabbt. Lena Hallengren är socialministern som konsekvent har skyllt ifrån sig på regionerna.
Coronakrisen var en ledarskapskris.