Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Politikerna borde skämmas efter 131 dagars kaos

S-C-L-MP-konstellationen inger inte förtroende.
Talman Andreas Norlén etablerade ett lågt tempo i regeringsprocessen - han borde ha satt i gång klockan som tickar mot nyval mycket tidigare. Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN
Annie Lööf höll regeringsfrågan gisslan i mer än fyra månader. Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN
Stefan Löfven har ingått en överenskommelse som inger föga förtroende. Foto: FOTO: FREDRIK WENNERLUND. COPYRIGHT: / STELLA PICTURES

Politikerna måste dra lärdom av sina många misstag före och efter valet. Sverige har inte råd med ett regeringskaos till.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Talman Andreas Norlén ska ha blivit folkkär under regeringsbildningen. Hans oförställda charm förklarar nog en del, men främst torde hans popularitet vara en följd av partiledarnas klantighet. Norlén framstod inte bara som den vuxna i rummet utan ofta som den enda myndiga personen på hela Helgeandsholmen.

Men lovorden framstår som överdrivna. Talmannen bär en del av skulden till att processen blev rekordlång - den sjunde längsta i Västeuropa under 2000-talet. När Ulf Kristersson och Stefan Löfven fick två veckor var för att sondera efter valet etablerades ett kryptempo. 

"Jag tänker inte låta mig stressas", sa Norlén, som ville att hans första statsministerförslag skulle lyckas. Men att stressa partiledarna med ett tidigt statsministerförslag i kammaren är precis vad han borde ha gjort. Då hade han satt i gång klockan som tickar mot nyval.

En olycklig bieffekt av de många talmansrundorna blev den strida strömmen av presskonferenser, där partiledarna eldade upp sig och grävde på sina skyttegravar. 

Ulf Kristerssons glädjekalkyler om alliansen

Men huvudskulden bär partiledarna. De snubblade in i regeringsprocessen som ett gäng stumfilmskomiker. Särskilt utmärker sig de borgerliga; under valrörelsen lanserade de sig som ett samspelt alliansalternativ - "det i särklass största", enligt Ulf Kristersson. Då räknade han S som solokvistande vänsteralternativ. Så kan det fungera i retoriken - men inte i mandatmatematiken. 

Annie Lööf och Jan Björklund var med på det segervissa allianståget, samtidigt som det var helt uppenbart att de fyra partierna hade en inkompatibel syn på förhållandet till SD. Och att detta kunde bli ett problem.

Valresultatet var ingen chock, alla de komplikationer som följde, kunde ha förutsetts av Kristersson och de andra. De var makalöst oförberedda. 

Annie Lööf och Jan Björklund bakband sig

I särklass mest trassel har Annie Lööf förorsakat. I valrörelsen förband hon sig att varken associera Centern med SD eller S. Björklund nöjde sig med att sätta sina barn i pant på sitt SD-motstånd, men Lööf smällde igen alla dörrar och vägrade erkänna att det var problematiskt. 

Med högt tonläge och oresonliga krav har C-ledaren hållit regeringsfrågan gisslan i mer än fyra månader. Och det lönade sig för Centerpartiet. Det är illa.  

Priset för den utdragna regeringskrisen har blivit högt. Myndigheter svävar i ovisshet om sina villkor, lagstiftningsarbetet har kommit av sig. I december skrev en närmast desperat Säpochef på DN Debatt: "Varje dag och i hundratals ärenden märks de negativa effekterna av dagens bristande regleringar. Det brådskar att få ny lagstiftning på plats."

På torsdagen avslöjade SVT/Novus att 7 av 10 väljare har fått minskat förtroende för politiken. Hos hälften har förtroendet "minskat kraftigt". Det är inte konstigt alls, men djupt oroande. 

S-C-L-MP-konstellationen inger inte förtroende och nästa valresultatet lär inte bli mer lättnavigerat. Politikerna måste dra lärdom av sina många misstag före och efter valet.

Sverige har inte råd med ett sådant här regeringskaos till.

 

Läs också:

Ställ in kafferepet, Andreas Norlén

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!