Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Politiker, sluta snåla med vårdplatser efter pandemin

För 20 år sedan hade Storbritannien färre iva-platser per capita än Sverige. Men de byggde ut rejält - på grund av bristande patientsäkerhet.
Foto: BJÖRN LARSSON ROSVALL /TT / TT NYHETSBYRÅN

Sjukhusen har skalat upp intensivvården på ett fantastiskt sätt. Men det får inte tolkas som att ”minst antal vårdplatser i Europa” är ett acceptabelt normaltillstånd.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

I november 2019 hade Sverige 5 intensivvårdsplatser per 100 000 invånare. Europasnittet låg på drygt 11 platser. Tyskland hade 30.

Så kom pandemin – och vår sjukvård lyckades skala upp intensivvården på ett fantastiskt sätt. Vanliga avdelningar förvandlades till intensivvårdsavdelningar, fältsjukhus byggdes i ett huj. Ett styrkeprov.

Men i värsta fall var det så imponerande att ansvariga politiker tycker att de kan luta sig tillbaka efter pandemin. Kanske tänka att utgångsläget var väl ganska okej, ändå, trots allt tjat om ”minst antal vårdplatser i EU”. 

Då tänker de åt skogen fel.

Sängar, apparater och tält räcker inte för att bedriva förstklassig sjukvård. Det måste finnas intensivvårdsläkare och -sjuksköterskor. 

Inget sjukvårdssystem kan ta höjd för en pandemi, men det hade tveklöst varit bättre om sektorn inte varit så svulten.

Under pandemin har dessa specialister inte räckt till, därför har man tvingats snabbutbilda annan vårdpersonal. Helt nödvändigt, absolut. Men i en tung, teknisk disciplin där patienterna har små marginaler kan oerfarenhet leda till missar. 

Hur påverkades vårdkvaliteten av den snabba iva-utbyggnaden? Det måste utredas. Larm om sämre patientsäkerhet har redan börjat höras.

Dessutom kan blotta vetskapen om den stora vårdplatsbristen i början av pandemin ha kostat liv. Människor uppmanades att inte söka vård förrän de var rejält sjuka – en del kanske väntade fatalt länge. 

I Stockholm skickades äldre från akutsjukhus till äldreboenden utan att covidtestas, för man behövde sängar. Och remisserna från äldreboenden till sjukhus minskade markant i början av pandemin, enligt Ivo. 

Inget sjukvårdssystem kan ta höjd för en pandemi, men det hade tveklöst varit bättre om sektorn inte varit så svulten. Med fler platser skulle också vardagen flyta på bättre.

Men det händer också att regioner drar ner på iva av ekonomiska skäl.

För 20 år sedan hade Storbritannien färre iva-platser än Sverige, nu är de uppe i runt 8 per 100 000 invånare. Skälet till utbyggnaden var att patientsäkerheten brast. Många patienter skrevs ut nattetid, vilket försämrade deras prognoser, fler måste flyttas mellan avdelningar och sjukhusen tvingades att skjuta upp operationer – allt på grund av iva-platsbrist, skriver tidningen Sjukhusläkaren.

Det vore märkligt om den slimmade svenska vården lyckats undvika sådana konsekvenser.

Skälet till vårdplatsbrist är ofta att intensivvårdssjuksköterskor saknas. Men det händer också att regioner drar ner på iva av ekonomiska skäl.

Det är inte godtagbart. Intensivvård är en fråga om liv och död, självklart måste den vara högprioriterad. Men svensk vård är generellt svulten på vårdplatser; det går ut över både patientsäkerhet och arbetsmiljö.

Det måste få ett slut. Sjukvård och vårdpersonal måste få kosta. Arbetsmiljön måste förbättras, med större personaltäthet, så att folk vill stanna. Politiker kan inte luta sig mot strömlinjeformade ideal och en hemlig förhoppning om att det inte ska inträffa någon katastrof. Som en pandemi.

Det borde vara uppenbart för alla.