Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Politiker har ofta goda skäl att gå emot folkviljan

Nedläggningshotade skolor är ett vanligt föremål för lokala folkomröstningar. (Skolan på bilden har ingenting med årets val att göra.)
Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN

Lokala folkomröstningar och framgången för sjukvårdspartier runtom i landet är oroande. Politiker har ofta goda skäl att gå emot den lokala folkviljan. 

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

"M ändrar inte beslut om skolnedläggning – trots folkomröstning", rapporterade P4 Sörmland på fredagen. Rubriken kan sorteras under avdelningen "typiskt".

Kommunala folkomröstningar - i detta fall i Strängnäs - handlar ofta om impopulära skolnedläggningar. Och ofta ignorerar de styrande valresultatet, som de har rätt att göra eftersom svenska folkomröstningar enbart är rådgivande. 

Det låter förstås fint och demokratiskt att medborgare kan ta initiativ och göra sina stämmor hörda på detta sätt. Men särskilt fruktbart är det inte. 

Vi väljer politiker för att de ska sätta sig in i olika politiska frågor, göra avvägningar och ta ansvar för helheten och framförhållningen. 

Medborgare som deltar i folkomröstningar behöver inte bekymra sig över hur budgetpusslet ska gå ihop eller ta ansvar för neddragningar på annat håll. 

Och hur noga har de egentligen tänkt över sitt beslut?

Vad är det egentligen man folkomröstar om?

När glesbygdsskolor läggs ner är det ofta på grund av vikande elevunderlag och oro för sänkt undervisningskvalitet, då goda lärare är svåra att locka och behålla. Men för de röstande kan det handla om mer jordnära aspekter, som att det är opraktiskt att behöva köra längre för att hämta och lämna barnen. 

En del väljare kanske inte ens bryr om den där skolan, utan passar på att lägga en proteströst - mot landsbygdspolitiken, avfolkningen, "etablissemanget".

Statsvetaren Johan Wänström, som har forskat i frågan, tror att folkinitiativen till kommunala folkomröstningar kommer att minska eftersom de så ofta inte leder någon vart. 

Är det verkligen särskilt lyckat att invånarna kan ta initiativ till folkomröstningar på egen hand när instrumentet i realiteten är så svagt? Det riskerar att leda till minskat förtroende för politiker och demokrati.   

Det finns de som går längre i sitt engagemang än att kräva en folkomröstning och i stället startar ett parti. Om partiet lyckas får det makt - och ansvar. Det är ju mer fruktbart. 

Dags att starta skolparti?

Numera finns det en kader med sjukvårdspartier runtom i landet. I region Norrbotten fick Sjukvårdspartiet 35 procent. Även i kommunalvalen gick det bra i år. I Haparanda fick partiets lokalavdelning 20 procent och det för nu samtal med M, C och KD om att ta över makten från maratonprenumeranterna: S, förstås. 

Sjukvårdspartiet vill inte framstå som ett enfrågeparti. Haparandaavdelningen har vård-skola-omsorg som slogan - men sjukvården kommer först. Många av de 15 vårdlöftena är väl preciserade och dyra: röntgen måste bli kvar i Haparanda, hälsocentralen och Kalix sjukhus ska "utvecklas, inte avvecklas", närsjukvården ska vara öppen dygnet runt, bland annat. De fyra skollöftena är mer vaga. Två av dem handlar om nollvision mot mobbning och ordning och reda. 

Vill man motverka sjukvårdslobbyn kanske man bör starta ett skolparti? Men en utveckling med smala intressepartier som ska slåss om knappa resurser låter vådlig. Och vem ska se till att demensvården inte kommer sist i rangordning? De demenssjuka kan ju aldrig bilda ett parti. 

De klassiska partierna måste spotta upp sig. Bli bättre på att locka nya medlemmar - och förklara varför det inte går att ge allt till alla. 


Läs också:

Gratis sjukvård - en lättfärdig idé