– När jag pratar med en förskollärare som säger att barnen på hennes förskola leker IS på gården, eller när jag hör om unga som frågar: "är du sunni eller shia?", då har det gått mycket längre än vad jag trodde.
Varför har den utvecklingen kunnat gå under radarn?
– Dels har en stor del av myndighets-Sverige abdikerat från våra förorter. Dels har vi en beröringsskräck med religion. Debatten gör halt därför att man är för okunnig och för feg för att utmana den extrema tolkning av en religion som IS bygger på, men som också finns i vårt land.
Hur tycker du att muslimska samfund har skött avståndstagandet?
– Många tar avstånd, men det är för få som är med i den offentliga debatten. Om det nu är en förvriden syn på islam som gör att unga killar reser ner till IS, då måste de religiösa ledarna säga det. De lär knappast lyssna på mig som har gympadojor och jeans.
En del har jämfört dina krav på avståndstagande med rasism. Vad tänker du om det?
– Tja, om jag skulle vara den värsta rasisten är det väl ganska bra här. Jag ser det som en del av mitt uppdrag är att diskutera sanningar som ingen riktigt vågar uttrycka. Jag tror att det gagnar hela diskussionen.
När nazister attackerade en antirasistisk demonstration i Kärrtorp reagerade samhället resolut. Men det blir inga stora demonstrationer mot att flera hundra svenskar anslutit sig till en av historiens värsta mördarsekter. Vad beror det på?
– Delvis påminner det om debatten om det hedersrelaterade våldet. De första flickorna som vågade prata om det möttes också av den här generade hållningen: "Så illa kan det väl inte vara här". Att ta avstånd från grymheterna nere i Syrien och Irak är det många som gör. Men det tycks vara svårare att hantera att de här idéerna även har ett fäste här i Sverige.
Socialdemokraten Nalin Pekgul brukar säga att samhället gjorde konservativa grupper ute i förorterna starkare genom olika typer av stöd. När du nu säger att det civila samhället måste stå upp mot IS, finns det då inte en risk att vi gör om samma misstag?
– Jo, det finns det absolut. Nalin brukar säga: "Ingen lyssnade på mig och mina varningar. Efter många år lyssnade du, Mona, lite grann." Jag försöker se till att inte andra gör om det misstaget. Man måste ha redskap i en kommun för att säga "Nej, ni får inte hyra lokaler längre för ni tog in en talare som stöttade IS".
Du har haft en lång politisk karriär. Är det du självkritisk för egen del - och för Socialdemokraternas - över hur det har blivit?
– När det gäller hederskulturen förbannar jag mig själv, den socialdemokratiska rörelsen och samhället i stort. Den var ett exempel på att man medvetet fegade ur en diskussion för att man var rädd för att sammankopplas med fel debattörer. Och därför svek man de utsatta tjejerna.
– Integrationen har också varit ett misslyckande. Där gav det socialdemokratiska partiet en bild av oss, att vi var så mycket mer framgångsrika och duktiga på att motarbeta både klassklyftor och könsskillnader än vad vi faktiskt var. Och det drabbade integrationsdebatten väldigt mycket.
Finns det inte en risk att den beröringsskräcken följer med även in i dagens debatt?
– Jo, vi får inte göra om misstaget att utgå från en förfalskad bild av verkligheten. Vi måste ta oss an de svåra frågorna om värderingar, moral och kön. Men det är en för liten del av det offentliga politiska Sverige som är bekväm med att prata om dem.
Är du optimist eller pessimist om framtiden?
– Jag vet inte. Jag är mer orolig i dag än vad jag var för ett år sedan. Å andra sidan ser jag fler som gör fantastiska insatser. Om jag ska vara ärlig är jag väldigt kluven. Men jag är realist när jag säger att jag tror att vi kan och kommer att göra mycket mer.
Lyssna på hela intervjun med Mona Sahlin i spelaren nedan ovan. Du kan också ladda ner den som mp3-fil eller prenumerera på podcasten. På Itunes finns samtliga avsnitt här.
Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.
