Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

PM Nilsson: Jan Hjärpe - islamisternas advokat

Omdömeslös. Professor Jan Hjärpe manar till ödmjukhet inför terroristernas anspråk.
Tre av självmordsbombarna i London är nu identifierade, alla födda och uppvuxna i England.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Mohammad Khan hade läst på universitetet i Leeds. Han hade en 14 månader gammal dotter, en gravid fru, ett jobb som omtyckt lågstadielärare och ett radhus söder om stan. Han dödade sju personer vid Edgware Road. Shehzad Tanweer studerade också på universitetet i Leeds, liksom alla hans syskon. Pappan äger en fish-and-chipsaffär, ena systern är chef för en skobutik. Shehzad var en framgångsrik idrottsman, särskilt i cricket. Han dödade också sju personer, vid Aldgate-Liverpool Street Station. Den yngste mannen, 18-årige Hasib Hussain, var inte lika välanpassad som de andra. Han hade en strulig ungdomstid, var stor och snäll, hamnade ofta i slagsmål i skolan och bodde i en fattig förort till Leeds. Han dödade 13 personer på bussen vid Tavistock Square. Den fjärde mannen, som dödade 21 personer vid Kings Cross, är enligt brittiska medier en gift småbarnsfar, ursprungligen från Jamaica, som konverterat till islam. Varför valde de att mörda helt oskyldiga landsmän? De förklaringar som hittills dominerat debatten i Sverige är att segregationen gjort grupper av europeiska muslimer socialt desperata, samt att USA:s krig i Irak tänt ett hat mot det västerländska samhället. Men hur segregerad är en lärare med fru och barn och radhus? Hur socialt desperat är ett småföretagarbarn som liksom sina syskon pluggar på universitetet och gör succé på cricketplanen? Och varför blir brittiska medborgare, vars föräldrar kommer från Pakistan, hatiska mot det egna landet för att det hjälpt USA i Irak? På det stora hela kan säkert fattigdom och amerikansk utrikespolitik bidra till att kartlägga delar av den islamistiska terrorismens rötter. Men man kan inte, som islamologen Jan Hjärpe gjorde i en understreckare i fredagens SvD, stanna där om man vill göra en anständig analys av det faktum att al-Qaida numera rekryterar direkt från europeiskt småborgerskap. Nazismens uppsving i 20- och 30-talets Tyskland har förklarats med en mängd olika faktorer; ekonomisk kris, massarbetslöshet, Tysklands förödmjukelse, ockupationen av Rhenlandet, och så vidare. Allt detta är i högsta grad relevant, men det fråntar oss inte skyldigheten att se nazismen som en brottslig ideologi i sig och att bekämpa den som sådan när den dyker upp igen. Att tyska unga män var arbetslösa urskuldar inte hatet mot judarna, att Rhenlandet var ockuperat legitimerar inte visionen om Tredje riket. Synen på den extrema islamismen präglas däremot helt av sociologiska faktorer, samt så klart av USA:s/Israels politik. Många kommentatorer går till och med så långt att de likt 30-talets mest samvetslösa pragmatiker hävdar att antisemitismen försvinner om judarna försvinner, då från Tyskland, nu från Västbanken. Oförmågan att se hatet mot demokratin, mot den moderna världens individuella friheter och kvinnornas jämställdhet är häpnadsväckande. Varför bortförklaras bomb efter bomb med fattigdom när det räckte med en misslyckad bilbomb i Nacka och ett mord på en fackföreningsman för att det svenska samhället skulle gå till fullskalig offensiv mot nynazismen? Varför tolereras fanatisk antisemitism i moskén när solkors anses vara hets mot folkgrupp? Och hur kan en uppburen professor som Jan Hjärpe jämföra förföljelsen av demokrater i 1800-talets Europa med kampen mot extrem islamism i dag? I sin artikel i SvD manar Hjärpe till ödmjukhet inför terroristernas anspråk. Det vore en klok politik att erkänna svaghet, skriver han. De polisiära åtgärderna, terrorlagarna, kriget mot terrorismen, anser han däremot vara en farlig politik. Hans omdömeslöshet bevisas kanske bäst av vad som hänt efter bombningarna. På bara en dryg vecka är alla identifierade, en doktor i kemi har gripits i Kairo, misstänkt för att ha tillverkat bomben. Fyra personer har gripits i Pakistan, misstänkta för samröre med attentatet, och polisen världen över jagar den förmodade hjärnan, en brittiskfödd man med rötter i Pakistan. Och före 7/7 har brittisk polis kunnat avvärja fyra väl förberedda attentat och sprängt två större al-Qaidaceller. Detta är vad kriget mot terrorismen innebär och det är vansinne att beklaga det. De skärpta lagförslag som nu tycks vara på väg i Storbritannien är mycket lika de som Västtyskland använde för att trycka tillbaka högerextremismen: förbud mot själva organisationerna, mot att använda vissa yttranden, och så vidare. Tyskland är i dag en av världens mest robusta demokratier och den lyckosamma kampen mot inre fiender har inte hotat det öppna samhället, tvärtom. Jan Hjärpes alternativa politik hade varit lika dåraktig då som nu.