Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Plåster räcker inte på skolans öppna sår

Anna Ekström leder Skol­kommissionen. Foto: Suvad Mrkonjic

Skolkommissionen behöver vässa klorna om krisen i skolan ska kunna vändas.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Det finns många sätt att beskriva krisläget i den svenska skolan. Ett mått är vårt branta fall i Pisa-undersökningen, som saknar motstycke i något annat land. Ett annat mått är den katastrofala lärarbristen; närmare 90 000 lärare behöver rekryteras fram till år 2019.

I detta pressade läge har skolan dessutom tagit emot ett historiskt högt antal nyanlända barn och ungdomar. Förra året anlände hela 71 000 flyktingbarn till Sverige, vilket motsvarar nästan en hel årskull elever.

Förutsättningarna för att vända utvecklingen är med andra ord allt annat än goda. Det är mot den bakgrunden man ska läsa Skolkommissionens delbetänkande som presenterades på måndagen.

Det finns två sätt att se på vad som behöver göras. Det ena är att problemen är så allvarliga att bara en omfattande operation kan rädda patienten. Det andra är att patienten är så svag att den inte klarar att genomgå några nya större operationer.

 

Ingen kan säkert veta vilket förhållningssätt som är rätt, men det hade varit bra om Skolkommissionen åtminstone hade vågat tänka stort, även om den sedan landar i mer försiktiga rekommendationer. Hur ser argumenten för och emot ett totalt förstatligande av skolan ut? Med tanke på att kommunaliseringen pekas ut som ett misslyckande av nästan alla bedömare borde den saken redas ut ordentligt.

Även andra delar av den extremt decentraliserade svenska skolan sticker ut. Kombinationen av skolpeng, etableringsfrihet och fria vinstuttag är världsunik, och förvandlar skolan till en marknad snarare än en statlig angelägenhet i paritet med försvaret.

Här är Skolkommissionen oerhört passiv och konstaterar bara att lagt kort ligger. Inte ens köprincipen vill man röra - den som möjliggör för välinformerade föräldrar att redan på BB faxa över en ansökan så att barnet garanteras en plats i en privilegierad skola finansierad av skattebetalarna. Argumentet för friskolor borde rimligen vara det omvända - att de möjliggör för elever som inte bor på rätt adress att komma till en annan skola än den närmaste kommunala.

Även betygssystemet borde man ha tänkt fritt kring. Allt talar för att det gamla systemet med relativa betyg var en mycket bättre ordning för att mäta elevers kunskaper. Inte minst slukar de nya betygen värdefull lärartid som annars hade kunnat läggas på undervisning.

 

Några djärva idéer för att häva lärarkrisen finns inte heller med i delbetänkandet, såsom en betald påbyggnadsutbildning för alla som har en akademisk examen.

Detta sagt, finns det ändå en hel del att applådera i kommissionens rapport. Ett nationellt professionsprogram för lärare och rektorer med tydliga karriärsteg är en utmärkt idé som minskar godtycket. De försiktiga steg som tas mot en ökad statlig styrning när det gäller finansiering och regionala stödfunktioner bör också välkomnas.Skolkommissionen behöver dock vässa klorna tills slutrapporten presenteras i januari. Uppdraget är inte att göra alla nöjda, utan att rädda den svenska skolan.

 

Läs också:

Ut med idiotin, in med betygen.

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!