Hur tänkte man egentligen i Rosenbad? Den frågan inställer sig efter att ha sett SVT:s intervju med miljö- och klimatminister Annika Strandhäll (S).
Sverige står denna vecka värd för ett historiskt klimattoppmöte – FN-mötet Stockholm +50. Det är ett unikt tillfälle för Sverige att uppmärksamma den akuta, globala klimatkrisen och att pressa världens länder till handling, här och nu.
Men samtidigt har Sverige skurit ner kraftigt på det egna klimatbiståndet – med hela 27 procent i år. FN:s klimatfonder tappar miljardbelopp och bistånd för hållbar utveckling minskas med nästan hälften. För vissa projekt i exempelvis Afrika innebär det att en stor del av finansieringen har försvunnit över en natt.
Annika Strandhäll skyller på ”en exceptionell situation” orsakad av kriget i Ukraina. Totalt har regeringen plockat 10,3 miljarder kronor ur årets biståndsbudget på 57 miljarder kronor för att finansiera flyktingmottagandet från Ukraina.
Det har Sverige rätt till, enligt OECD/DAC:s riktlinjer, eftersom kostnader för asylmottagning ingår i biståndsramen. Men frågan är hur lämpligt det är. Behovet av klimatbistånd minskar ju inte för att det är krig i Europa.
Expressens ledarsida har under lång tid kritiserat det så kallade enprocentsmålet inom biståndspolitiken, som innebär att biståndet ska motsvara en procent av bruttonationalinkomsten, BNI.
Det har lett till en planlös miljardrullning och en fyrdubbling av biståndsramen under 2000-talet. I stället för att börja med att identifiera effektiva insatser/stöd och sedan anslå en budget för de kommande åren, blir uppgiften att göra av med en viss summa pengar. Det är en bakvänd ordning.
Men lika godtyckligt som biståndsbudgeten sväller, lika nyckfullt kan den sedan dras ner. Man kan på goda grunder anse att 57 miljarder kronor är en orimligt generös biståndsram för ett litet land som Sverige. Men då bör den skäras ner i ordnade former med respekt för de projekt och insatser som pågår.
Att från en dag till en annan dra in nästan en femtedel av biståndet på grund av att det flyr människor till Sverige är vårdslöst. Antingen tror regeringen att klimatstödet gör stor nytta för att bromsa den globala uppvärmningen, och då ska det värnas. Eller så tvivlar regeringen på mervärdet, och då bör det fasas ut alldeles oavsett vad som händer i Ukraina.
Att det råder ett exceptionellt läge i världen borde snarare vara ett argument för att tillfälligt höja biståndsanslaget, allt annat lika.
Regeringen passade under onsdagen på att presentera nya satsningar på klimatbistånd för nästa mandatperiod. Sverige är redan en av världens största givare räknat per capita och nu höjs ambitionerna ännu mer på klimatområdet, heter det.
Men det är inte bristen på storslagna mål och löften inför framtiden som är klimatfrågans utmaning. Det är bristen på konkret handling här och nu.
Detta är pinsamt, Annika Strandhäll.