Peter Santesson
Varför blir det inte allt vanligare med åtgärdsprogram i grundskolan? Ibland är det i icke-händelser som de intressanta frågorna gömmer sig, när det som man kunde förvänta sig ändå inte inträffar. Åtgärdsprogram är det som en skola ska upprätta när en elev behöver särskilda stödinsatser för att klara skolan. När alla klutar ska sättas in för att undvika F-betygen och missad gymnasiebehörighet.
Skolans rektor är den som beslutar om en elev med problem ska få ett sådant program. Kriteriet är att eleven ska behöva åtgärder som är större än vad den ordinarie läraren mäktar med. Det är när det behövs extrainsatser, till exempel stödundervisning. Vid åtgärdsprogrammet börjar insatserna kosta pengar och personal.
Rättigheter är sin sak, men hur skulle inte budgetfrågor kunna spela med i besluten? Märkliga verkar de vara, dessa åtgärdsbehov. Skolverkets statistik visar att i den tiondel av kommunerna där de är vanligast är det mer än tio procent av eleverna som får särskilda åtgärder. Men i andra änden av Kommunsverige är det inte ens hälften så många. Visst skiljer sig elevunderlagen också, men så till den grad?
Mest slående med åtgärdsprogrammen är att de verkar vara så konstanta när barnens tillvaro i övrigt förändras så mycket. Det var hösten 2014 som det nuvarande regelverket trädde i kraft, så det är sedan dess det går att jämföra utvecklingen.
De första åren föll andelen som fick åtgärder kraftigt och gick ned med över 25 procent på två år. Men det här var ovanligt röriga år med kraftig belastning för hela välfärdssystemet i och med migrationskrisen. Kanske mäktade man inte i skolor som gick på knäna helt enkelt inte med åtgärderna. Men vad har hänt sen dess?
Varför händer i så fall så lite med skolans särskilda åtgärder och insatser, när andra signaler runtomkring ungdomarnas mående lyser rött?
Om vi tittar utanför klassrummen har diagnoserna av hyperaktivitet bland barn formligen rusat i höjden – med en oavbruten uppgång år efter år. Nu har diagnoserna ökat med mer än 50 procent sen 2014. Förskrivningen av adhd-läkemedel till barn och unga har ökat ännu snabbare. För att inte tala om den ledsamma statistiken över antidepressiva läkemedel till barn: upp med 92 procent under dessa år.
Siffror ska nyanseras, det finns alltid många aspekter. Men det är svårt att komma runt den sammantagna bilden av allt större problem parat med allt mer insatser från barnpsykiatrin.
Men från skolan då? Efter dippen under 2015–2016 har åtgärdsprogrammen aldrig kommit upp i samma nivå igen. De har gått upp lite grann under senare år, men ingenting som är i närheten av den väldiga ökningen av diagnoser och medicinering. Kontrasten är anmärkningsvärd. I synnerhet i storstadsområdena har utvecklingen varit flack. Diagnoserna rusar, men skolåtgärderna ligger ganska still.
Får elever med problem nu helt enkelt också de diagnoser och den medicinering de skulle behövt redan 2014? Mja, faktorn finns säkert. Men är minst lika troligt att diagnoserna dessutom speglar en negativ förändring i barnens förutsättningar och mående.
Varför händer i så fall så lite med skolans särskilda åtgärder och insatser, när andra signaler runtomkring ungdomarnas mående lyser rött? Och varför så stor geografisk variation? Är det helt enkelt en budgetfråga?
Det är en viktig fråga som borde utredas närmare.
Peter Santesson är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.