Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Peter Santesson

Varför är avskyn mot näthatet så selektiv?

Louise Erixon (SD) brukade skydda sig med gummihandskar när hon öppnade posten på partikansliet.
Foto: JENS CHRISTIAN
Tidigare handlade frågan om åsiktsminoriteter behandlades alltför illa. Nu är det makthavare som beskriver hur de är utsatta.
Foto: Naina Helén Jåma/TT / TT NYHETSBYRÅN

Offentliga personer lämnar sociala medier på grund av det höga tonläget. Men är verkligen makthavare mer skyddsvärda än vanliga privatpersoner på nätet?

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Om man är känd bland miljontals människor kommer man att vara föraktad av tusentals. Det är bara en försiktig uppskattning för hur det ser ut om det gäller någon oförarglig och egenskapslös typ. 

Även om så bara en ynka promille tycker att de lyckats hitta något att reta upp sig på, betyder det att för alla välkända personer kommer det finnas en skara där de är väldigt illa omtyckta.

För offentliga personer med egenskaper som man verkligen kan ha skäl att gilla eller ogilla – centrala beslutsfattare och ledarfigurer – är siffran förstås betydligt högre. En del av dessa ogillare kommer vilja passa på att säga vad de tycker om de får tillfälle. Det är ett envist faktum. Vill den välkända slippa måste hon antingen göra sig onåbar eller förhindra fria yttranden.

Har priset för offentliga åsikter blivit för högt? Debatten har pågått i många år nu, men den tycks förändras med tiden. 

Tidigare handlade frågan om åsiktsminoriteter behandlades alltför illa. Ska man inte kunna uttala avvikande uppfattningar i laddade frågor utan att behöva bli idiotförklarad eller utstött? 

Sympatier för åsiktsminoriteterna tror jag oftast mest har kommit från dem som själva har åsikter i ungefär samma grannskap. Mycket synd, för frågan är egentligen principiell – men så är människan funtad. Därför har det vanliga svaret från åsiktsmajoriteter varit avfärdande. Äsch då, ingen har rätt att slippa mothugg. Om många finner en uppfattning avskyvärd har de rätt att framföra det.

Har rollerna kastats om? Nu är det offentliga makthavare och personer i ledande ställning som börjar beskriva hur de är utsatta. 

Dels kommer hot, som är brottsliga. Dels kommer det som numera kallas för hat, en omskrivning för att delar av allmänheten uttrycker sitt förakt och sin avsky. Men den här gången hörs däremot djupa allvarstoner om det oacceptabla.

Ställer jag en relativiserande fråga? Onekligen, men den är relevant. Jag letar efter den där principen.

Är det ett större problem när centrala makthavare får utstå en del av de verbala spottloskor i inboxar och sociala medier som så många andra också fått leva med? 

Jag kommer att tänka på tv-bilder av hur en ung och på den tiden okänd Louise Erixon, sedermera kommunstyrelsens ordförande i Sölvesborg, behövde skydda sig med gummihandskar innan hon öppnade posten på Sverigedemokraternas kansli. Det hände att den innehöll avföring.

Ställer jag en relativiserande fråga? Onekligen, men den är relevant. Jag letar efter den där principen. Offentliga makthavare och myndighetsföreträdare anser jag egentligen har ett lägre skyddsvärde än när privatpersoner utan ställning skräms till tystnad eller förödmjukas offentligt för något de sagt eller tyckt. 

Offentliga ledare har stora organisationer bakom sig för att hantera uppdragets baksidor. Att mötas av vrede från allmänheten är trist men naturligt. Yttrandefriheten innebär att mycket fräna reaktioner kommer pysa fram kring kontroversiella offentliga beslut som skapar vinnare och förlorare. 

Den enskilde kan däremot stå förfärligt ensam.

Varvet runt, både storfisk och spigg, alla är bortjagade av ”hat” och fientligheter. Ändå tycker jag att jag kan höra allesammans så tydligt, och undrar snarare hur jag ska bära mig åt för att slippa en liten stund.