Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Peter Santesson

Vänta inget förlåt-vi-hade-fel om de apatiska barnen

Apatiska barn, ett fenomen som kulminerade runt 2004 är och förblir en specifikt svensk företeelse.
Foto: NILS PETTER NILSSON
Ola Sandstigs reportage ”Ohörda rop” som publicerades i Filter 2019, vände debatten om apatiska barn. Sandstig vann sedermera Guldspaden för sitt grävjobb.
Foto: Sofia Sabel / Sofia Sabel
Standardverket i apatidebatten var ”De apatiska”, av journalisten Gellert Tamas. Där avfärdades allt tal om simulering.
Foto: N&K

Socialstyrelsen skriver att uppehållstillstånd är en nyckel för att göra apatiska flyktingbarn friska. Men ny forskning pekar på motsatsen. Forskarna frågar sig till och med om den rekommenderade behandlingen har bidragit till fenomenet.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Frågan om apatiska flyktingbarn var ett sorgligt förskalv till den akuta migrationskrisen. Fenomenet nådde sin kulmen mellan 2003 och 2005, men förekommer ännu, och fortfarande är det ett specifikt svenskt fenomen. Striden om apatifenomenet bidrog till att göra hela diskussionen om migrationsfrågor ännu mer infekterad.

En viktig vändpunkt blev journalisten Ola Sandstigs reportage Ohörda rop som publicerades i Filter 2019. Sandstig belönades med Guldspaden för sin artikel som innehöll vittnesmål från två tidigare apatibarn om hur de pressats till att simulera sina symptom.

Samtliga apatiska barn som separerades från sina föräldrar under behandlingen återhämtade sig.

Men den som väntar på ett förlåt-vi-hade-fel väntar nästan alltid förgäves. Så ståtligt går det väldigt sällan till. När en majoritet som tidigare kunnat svinga med brännbollsträt mot avvikare märker att marken gungar sker reträtten mer diskret och under utläggande av rök. 

Ja ja, bara två fall men det finns så många andra. Ja ja, men det var länge sen och andra frågor är viktiga nu.

I början av juli kom en ny viktig artikel i apatifrågan. Nu har resultaten publicerats från en forskningsstudie av behandlingsmetoderna på Solsidan, ett behandlingshem som varit unikt med att skilja apatiska barn från sina föräldrar. Studien har sina begränsningar, exempelvis rör den endast 13 inte slumpmässigt utvalda barn som man bara har studerat i efterhand genom journaler, och forskarna är därför försiktiga i slutsatserna. 

Men mellan försiktighetsreservationerna syns någonting slående.

Samtliga apatiska barn som separerades från sina föräldrar under behandlingen återhämtade sig, men barn som inte separerades gjorde det i mycket mindre utsträckning. Forskarna hittade vidare tre fall av malingering by proxy, att en vårdnadshavare framkallar symptom hos ett barn för att göra en sjukdomsvinst. 

Hypotesen att uppehållstillstånd skulle göra barnen friskare får inget stöd. Det omvända mönstret syns. I familjer som fick nej återhämtade sig barnen.

Kanske kunde det varit roligt för en kulturredaktör att göra ett litet Hallå där! med den gamla förlagsredaktören.

Resultaten går stick i stäv med Socialstyrelsens vägledning för apatibarn. Att separera barnet från föräldrarna rekommenderas inte. Familjen bör behandlas som helhet med ”ett bekräftande förhållningssätt”. Socialstyrelsen omnämner också permanent uppehållstillstånd som ”den i särklass mest effektiva ’behandlingen’”. 

I den nya studien frågar sig forskarna om apatifenomenet kan ha framkallats av den rekommenderade behandlingsmetoden.

Räkna med att Socialstyrelsens rekommendationer kommer att förändras. Långsamt backar man ut ur gamla positioner, tyst och snyggt. Standardverket i apatidebatten har varit journalisten Gellert Tamas hyllade tegelsten De apatiska, som kategoriskt avfärdade alla simuleringstankar. Boken utkom på det gamla prestigeförlaget Natur & Kultur och fram till förra året fanns den ännu i deras utgivning. 

Men det gör den inte längre, nu har den gamla boken flyttat till annat förlag. Sådant händer inte varje dag, så kanske kunde det varit roligt för en kulturredaktör att göra ett litet Hallå där! med den gamla förlagsredaktören.

Men antagligen inte. Vi vänder vi blad och tänker att det är nya tider och nya frågor nu.