Peter Santesson
Under valrörelsen har dagordningen och debatterna dominerats av hushållens oro för skenande matpriser och uppvärmningskostnader. Under sommaren steg antalet skjutningar till sin högsta snittnivå hittills och brottsligheten förblir väljarnas enskilt viktigaste fråga. Det ser ut som den otäcka botten i en Maslowsk behovspolitik. Allmänheten börjar oroa sig för tillgången till mat, värme och skydd, grundlagret i pyramiden.
När den här mandatperioden och tidsepoken nu ska sammanfattas är kriserna den uppenbara röda tråden. Ständigt pågår allvarliga störningar av allehanda basfunktioner. Krislägen inom olika samhällssektorer tycks inträffa så besynnerligt tätt. Vad beror det på?
I stunden finns alltid någon yttre chock att hänvisa till. Krisen kommer ofelbart utifrån. Krig, sjukdomar, folkförflyttningar, väderlek, något som det infunnit sig ovanligt mycket av på en och samma gång eller ovanligt lite. Men varför skulle yttre chocker inträffa så tätt?
Förklaringen till vanemässiga förseningar är inte att någonting råkade hända på vägen just den här gången. Frågan är om man tagit höjd för det. Förklaringen till hur mycket det regnar in handlar om takpannorna, inte att det har blivit dåligt väder.
Den gemensamma faktorn som får störningar att skapa systemkriser är antagandet om ständiga normallägen. Grunden till migrationskrisen låg i att svensk asylpolitik hade konstruerats med en cynisk förmodan om att de flesta potentiella asylsökande fysiskt kunde förhindras att nå fram till Sverige och få sitt fall prövat. Så snart det skakiga antagandet brast var krisen oundviklig.
Det blir en dyr omställning som nästa regering behöver driva på.
Det är frestande att anta normalläge eftersom det öppnar för besparingar. Överskottskapacitet är dyr och slopas när organisationer ska slimmas. För att klara normal belastning behövs den ändå inte. Extraresurser hoppas man hämta in utifrån vid toppar.
Därför var det väntat att hälso- och sjukvården saknade beredskapslager av läkemedel och materiel när pandemin bröt ut. Man antog att det alltid kunde införskaffas på den internationella marknaden.
Därför är det naturligt att bemanningen på polisstationer i landsorten slimmas till minimum under sommaren – och att närmare var fjärde polis uppger att de lämnats ensamma i kritiska situationer utan att få förstärkning. Det blir så när något onormalt händer.
När man antar att resurser kan hämtas in vid behov bygger det på att inte fler drabbas av precis samtidigt. Under skogsbränderna 2018 fick ett desperat Sverige hjälp av brandbekämpningsplan från Frankrike och Italien. Det var en sinkadus att det fanns tillgängliga resurser och att de inte hade en brandsommar som den i år. Ofta drabbas många av chocker samtidigt.
Min prognos är att vi börjar nå slutet på den glada normallägesfilosofin. I längden accepterar inte allmänheten återkommande störningar av grundläggande samhällsfunktioner. Nu börjar krisberedskapsplaner ses över. Sverige har skaffat fyra brandbekämpningsplan och nu är det vi som skickar hjälp till Frankrike. Men systemskulden är stor och vägen åter tar lång tid.
Det blir en dyr omställning som nästa regering behöver driva på.
Peter Santesson är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.