Peter Santesson
Har vi något val? Med tanke på samhällsutvecklingen och raden av kriser som Sverige ställts och står inför borde den här valrörelsen vara knivskarp i sakdebatterna. Så var håller den stora sakpolitiska striden hus?
Allt har talat för att det skulle bli ett plånboksval. Det var också min gissning under våren. Inflationen började ta fart i slutet av förra året, och i oktober blev reallöneutvecklingen negativ. Löneökningarna höll inte jämna steg med prishöjningarna och hushållens plånböcker började krympa.
Sedan dess har allmänhetens ekonomiska förväntningar gått från att vara dystra till att bli svarta. Man måste minst gå tillbaka till 90-talskrisen för att hitta en lika negativ syn på vad som väntar hushållskassan. Än så länge har arbetslösheten inte tagit fart. Men var befinner vi oss när även konjunkturen dyker?
Ändå trodde jag fel. Trots att det borde bli det, ser vi inte ut att få ett plånboksval. Eller knappt något annat val alls för den delen. Ett val förutsätter tydliga alternativ, konkurrerande handlingsprogram och en sakpolitisk debatt om för- och nackdelar med de möjliga vägvalen.
Valet 2006 var ett exempel på den klarheten. Alliansens reformprogram älskades sannerligen inte av alla, men det var också poängen. Konflikten gjorde valet tydligt. Inom de stora politikområdena fanns en skarp debatt om möjliga riktningar och alternativ att ta ställning till.
Var hittar man konfliktlinjerna i debatterna, duellerna och utfrågningarna i årets val?
Samma dans tycks pågå inom flertalet stora politiska frågor.
I Aktuellt kunde man se finansminister Mikael Damberg kritisera Moderaternas Elisabeth Svantesson för att vilja sänka skatterna med 24 miljarder. Samtidigt som han var nöjd över att skattekvoten är lägre i dag än under alliansåren.
När oppositionens budget vann i november ansåg Magdalena Andersson att hon ändå kunde regera på den eftersom skillnaden i omfördelade budgetposter bara var 20 miljarder. Då är det svårt att få en skattesänkning på 24 miljarder att se ut som något avgörande vägval.
I Magdalena Anderssons SVT-utfrågning fick hon frågan hur S skulle förändra kapitalbeskattningen om partiet fick egen majoritet. Svaret löd att det då skulle bli en översyn av 3:12-reglerna. Är det skattepolitikens visioner? Vill S underlätta för kärnkraften? ”Några sådana förslag har inte vi” men hon lät samtidigt förstå att det kan ändras om läget blir tillräckligt allvarligt.
Samma dans tycks pågå inom flertalet stora politiska frågor. Regeringsalternativen konkurrerar genom att erbjuda olika varianter av snarlika inriktningar, med prisstöd, stärkta pensioner, utlovade poliser, skärpta straff och allmänna signaler om nya nappatag och andra bullar.
Varje val brukar som bekant beskrivas som ett ”ödesval” av uppjagade funktionärer. Om det så gäller ett omval till kommunfullmäktige i Knäckeboda, har det omtalats som en gastkramande strid vars utgång avgör vilken kurs Sverige ska följa och vilket land vi ska bli. I det här valet hörs inte den floskeln.
Jag trodde då aldrig att jag skulle sakna den. Men frånvaron skapar en krypande känsla av att vårt öde redan skulle vara bestämt.
Peter Santesson är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.