Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Peter Santesson

Samhällsproblem kan inte lösas med skönmålningar

Sydsvenska handelskammaren har försökt att räkna sig fram till bilden av Malmöstadsdelen Rosengård som ett tryggt område.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Ängsliga kommunikationsplaner biter inte när samhällsproblemen är på riktigt. 

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Samhällsproblem brukar omtalas på två olika sätt. Är roten till bekymren hur någonting är eller hur någonting utmålas? Det förra handlar om utfall och det konkreta på marken. Det senare handlar om intryck, upplevelser och bilder – och olyckligt ofta är det till den nivån samhällsfrågor reduceras.

När pandemin tog fart förra våren blev ett vanligt budskap att det var rädslan för covid som är samhällsfarlig, inte smittan i sig. Om en tes ligger i fas med tidsandan behöver man inga närmare belägg för hur många som skulle dö på grund av rädsla för covid eller kunna visa att den siffran är större än de som dör av på-riktigt-covid. 

Förnumstigheten smakar gott och slinker ned utan besvär.

När man håller utkik efter skillnaden mellan problem som något konkret och problem som en negativ bild upptäcker man denna glidning gång på gång. 

Regeringen ger vanemässigt myndigheter som Försäkringskassan i uppdrag att stärka sitt ”förtroende” som en målsättning i sig. Som om verksamheten blir bättre när folk tror att den blivit det. Verkligheten är svårfångad så mät bilden i stället: hur stor ”andel som litar på” verksamheten. Men det riktiga problemet med en vacklande myndighet är inte att människor slutar lita på den (bilden), utan att den inte längre är pålitlig (utfallet).

I stället biter problemen sig fast, inkapslade i en felaktig idé

I den konkreta världen är brottslighet en fråga om maktförskjutningar och risker. I bildvärlden är det en fråga om uppfattningar och intryck, problemet är att människor ”känner oro”. Då är det självklart för aktörer som Sydsvenska handelskammaren att räkna sig fram till bilden av Rosengård som ett tryggt område. Men vad skadar en stad mest? Brotten i sig eller uppfattningen om staden som tyngd av brott?

Kärnan är ett antagande om att de flesta samhällsproblem beror på negativa uppfattningar, som i sin tur skapar negativa beteenden i självförstärkande spiraler. Om det stämmer kan en ljusare bild av hur det ligger till också ge ett bättre utfall. Tala gott så blir det bättre. Men omvänt: mörka bilder är självbesannande. Tystnadskulturer blir ofrånkomliga.

Slentrianmässigt brukar all tankeförslappning skyllas på ”postmodernismen”. Jag tror att den är oskyldig i det här fallet. Betoningen av problem som bilder har pågått längre och kan snarare ha börjat med att tv-mediet blev så betydelsefullt. Redan 1962 varnade historikern Daniel J. Boorstin för hur politiken var på väg att bli bildstyrd – en värld där man oroar sig för hur man uppfattas, inte för hur man är, där offentliga företrädare och organisationer strävar efter en planerad image, inte efter att leva upp till ett djupt känt ideal.

Orsakspilen mellan bild och problem går egentligen i den andra riktningen. Saker uppfattas normalt som problematiska när de utgör problem. Alldeles på riktigt, bortom framställningar och strategiska budskap. Om problembilder – liksom skönmålningar – vore självförverkligande skulle en lång rad samhällsproblem vara lösta sedan länge, mirakulöst försvunna genom bättre beskrivningar. 

I stället biter de sig fast, inkapslade i en felaktig idé, fastcementerade i ängsliga kommunikationsplaner.