Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Peter Santesson

Politikernas desperata ton avslöjar deras vanmakt

Märta Stenevis språk vilar på ett samförstånd med publiken om att hon naturligtvis inte menar det orimliga som hon bokstavligen säger.
Foto: JESSICA GOW/TT / TT NYHETSBYRÅN

Politikernas kategoriska utfästelser är bara torftiga signaler om ogillande av problem som egentligen vägrar att försvinna. 

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Att jag kan råka illa ut på mängder med sätt är acceptabelt. Vidare är det acceptabelt att barnen kan bli rånade och att promenadskogen bakom huset kommer att ryka i nästa förtätningsvåg. Jag tycker illa om allt detta. Men jag är inte i färd med nya åtgärder för att sätta stopp för det. Alltså har jag uppenbarligen accepterat det, än så länge, av praktisk nödvändighet.

Att notera hur livet är kantat med otrevligheter som man faktiskt ändå accepterar är varken cyniskt eller slött. Det är inte en fråga om en provocerande uppgiven inställning, utan handlar bara om att vara varsam med sina ord. Det ”oacceptabla” är en bössa som bara är laddad med enstaka skott. Men i det politiska språket har det oacceptabla blivit normen, som en terminologisk hyperinflation. Politiker räddas av vanan att man inte ska ta dem på orden.

Statsministerns återkommande deklarationer om det ”oacceptabla” skämtas det om. På Svenska Dagbladets ledarsida gjorde Per Gudmundson en sammanställning av den digra skörden. Udden brukar vara att det saknas åtgärder för att matcha de stora orden. Men att de saknas är bara naturligt – eftersom det oacceptabla i själva verket hör till sådant som samhället av olika skäl måste acceptera.

Luftpratet är onödigt demoraliserande, för vi måste sannerligen inte acceptera allt.

Det är ”självfallet helt oacceptabelt” att Kinas ambassadör hotar en svensk journalist försäkrar utrikesminister Ann Linde – och accepterar därefter det hela, som KD:s Lars Adaktusson noterade. Så klart att hon gör, för någonstans finns en kostnadsgräns där riskerna för svensk exportindustri blir så stora att det upprörande blir acceptabelt.

Skulle Sverige verkligen vara redo att utvisa Kinas ambassadör? Med vilka konsekvenser? Så länge EU inte för en väl samordnad utrikespolitik gentemot Kina är ett litet land som Sverige praktiskt tvingad att acceptera en lång rad djupa oaptitligheter. Men priset för att samordna skulle å andra sidan bli att acceptera en linje som inte helt sammanfaller med Sveriges egen uppfattning. Ständigt denna acceptans.

”Så länge en enda kvinna dödas har vi inte gjort tillräckligt” sa jämställdhetsminister Märta Stenevi i SVT:s 30 minuter. ”Vi kan aldrig nöja oss förrän vi är i en situation då alla kvinnor lever säkra i sina hem.” Språket vilar på ett samförstånd med publiken om att hon naturligtvis inte menar det orimliga som hon bokstavligen säger.

Områdena växlar, men dessa ideliga kategoriska utfästelser är bara språkligt torftiga signaler om ogillande och beslutsamhet inför problem som vägrar att försvinna. Tonen avslöjar vanmakt. Ju mer vi måste acceptera, desto oftare påstås motsatsen.  ”Låt mig säga det här till de som ligger bakom detta: det är helt oacceptabelt”. Statsminister Löfven hötte med näven mot havet i tomma hot mot en kränkande undervattensfarkost som man förgäves försökt få syn på.

Luftpratet är onödigt demoraliserande, för vi måste sannerligen inte acceptera allt. Men det oacceptabla finns i det lilla, inte det stora. Att inte åtgärda brister som faktiskt kan lösas, det konkreta inom räckhåll. Man kan aldrig lova en annan värld, men man kan lova att åtgärda bristen på skyddade boenden.