Peter Santesson
Det är absurda krav och påståenden om Sverige som kommer från Turkiet och president Erdogan dessa dagar. Sverige och USA ska pressas till att lyfta vapenembargon.
Utspelen är också avsedda att vara effektfulla för en inhemsk publik. Turkiets ekonomi är i kris och Erdogan behöver ge väljarna annat att tänka på. Sverige blir utmärkt rekvisita att använda i ett inrikespolitiskt sammanhang.
Det hela har samtidigt något bekant över sig. Att andra länder och internationella frågor får tjäna som symboler för att gestikulera på hemmaplan är inget nytt. Det är ironiskt när det är Sverige som plockas upp som plakat. Vår egen ovana att använda omvärlden för att göra inrikespolitiska markeringar är ju ingrodd.
Det är som med det moderna sättet att förhålla sig till historia. Där pratar man om svunna tider bara för att förfära sig över att vanor och värderingar varit helt annorlunda. Så fel de tänkte, vi är bättre! När det gäller omvärlden uppstår irritationen i synnerhet när det gäller länder som är tillräckligt lika Sverige för att kunna vara jämförelseobjekt, men samtidigt så olika att de visar på grundläggande skillnader i kultur och samhällsliv.
Det mest uppenbara exemplet är förhållningssättet till USA. I ett halvt sekel har idén om ”USA” använts som en nyanslös schablon. Allmänhetens syn har formats därefter. När Infostat har frågat allmänheten om vilken inställning man har till olika länder, positiv eller negativ, rankas USA följdriktigt långt ned i fältet och placerar sig i uppskattningsligan strax under Slovenien och Slovakien. Bland vänsterväljare är det till och med en negativ balans i synen på landet. Ändå är det i praktiken amerikanska säkerhetsgarantier som vi nu vädjar om och vill förlita oss på för att kunna skydda Sverige. Det är så genant.
Sverige befinner sig plötsligt i den för oss ovana situationen att utrikesfrågor blivit något långt mer än bara abstrakta 'avståndstaganden'.
Polen är ett mer laddat exempel. Som bekant finns det högst befogad kritik mot hur pressfriheten och domstolarnas oberoende utvecklas. Men finns det inte mer som hör till bilden? Det var grannlandet som skickade sina brandmän för att hjälpa Sverige att få kontroll över de väldiga skogsbränderna.
Det är Polen som spelar en viktig roll i att hjälpa Ukraina i kampen mot det fria Europas gemensamma fiende. Det är Polen som ligger mellan oss och Ukraina, och axlar rollen som mottagare och transitland för miljoner flyktingar. På flera sätt är Polen ett gott grannland. Ändå är det en övervikt för negativa uppfattningar om Polen.
Länder som Danmark och Storbritannien har alltför ofta reducerats till symboler för de smärre olikheter som finns mellan våra länder. Fel flyktingpolitik, fel EU-politik, farliga och populistiska. Ändå kommer den överseende Boris Johnson hit, ror Harpsundsekan och utställer säkerhetsgarantier.
Sverige befinner sig plötsligt i den för oss ovana situationen att utrikesfrågor blivit något långt mer än bara abstrakta ”avståndstaganden” och ”positioner” som man kostnadsfritt kan inta om länder utan effekt för oss själva. Nu är det politik på riktigt, där det har verkliga konsekvenser hur vi förhåller oss till grannar som är så lika men ändå så outhärdligt olika oss själva. Det var på tiden.
Peter Santesson är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.