Peter Santesson
Är det en olycklig bieffekt av rättigheterna i ett fritt samhälle att en provokatör som Rasmus Paludan kan använda dem till att bränna Koranen offentligt? Är det ett beteende som helst borde motas bort om det bara gick, men som tyvärr inte kan förhindras.
Många ser det så, men jag håller inte med.
Vad man tycker om individerna är oväsentligt för samhällsfunktionen. Vore det inte för en Paludan i dag eller en Lars Vilks i går skulle det fortfarande vara möjligt att inte låtsas om gränserna som vi har låtit våldet skapa. Man skulle hävda att man bara väljer att ”iaktta anständighet”.
Där finns den verkliga provokationen. Vilks konst sade inte så mycket om Muhammed som om kulturvärlden.
Jag föreställer mig en familj där far börjar slåss när vissa ämnen kommer på tal. Familjen undviker dem noga för ”familjefridens” skull. Men ett av barnen vägrar och drar medvetet upp frågan. Ska det vara nödvändigt? Skapa bråk när vi kunde intala oss att vi hade det lugnt. Ja, det är precis vad som krävs för att visa skillnaden mellan frid och skräck. Bråkstaken pekar på realiteterna.
Den nya vardagen kom krypande. Backar man bandet blir skillnaden tydlig. I sina memoarer skrev journalistlegendaren Åke Ortmark att han inte hade ”någon som helst ambition att ta hänsyn till kristna, judiska eller muslimska religiösa intressen” och att han var ”lockad av tanken på att utmana och kränka” det han såg som ”vidskepliga föreställningar”. Så friskt och rättframt. Nu säger man inte längre sådant i välrenommerade kanaler.
Vi vänjer oss vid det som aldrig får bli vardag.
En lång passage i boken handlar om hur han fick problem när han skulle göra journalistik om konflikten runt Muhammedkarikatyrerna. Därför hade det varit helt naturligt att återge dem i memoarerna. Ändå vågade han inte be sin förläggare Albert Bonniers förlag om det.
I stället lade Ortmark in en vit bildruta i boken. Han gjorde det för att framhäva hur han inför karikatyrerna drabbats av självcensur, både i boken och i sin journalistik. ”Mitt livs kanske största journalistiska misslyckande.” Även många institutioner som Yale-universitetet hade tvingats böja sig inför islamismen. Han skrev i den tomma bildrutan: ”Fegheten segrade. Ett journalistiskt och vetenskapligt nederlag”.
Tre år senare utkommer journalisten Niklas Orrenius med en bok på samma förlag om striden kring Lars Vilks rondellhundar. Våldet och hoten beskrivs ingående. Men samma dilemma uppstår förstås. Ska man skildra striden runt rondellhundarna utan att återge dem?
Vi vet mycket väl varför det inte går. Men nu finns ingen tom bildruta i boken. Det har hunnit bli så pass självklart att bilder av det slaget inte längre publiceras. Recensenterna reagerar inte heller på den otäcka absurditeten i att det blivit normalt och nödvändigt att skriva hela böcker om en liten teckning utan att kunna visa den.
Vi vänjer oss vid det som aldrig får bli vardag. Jag tror att Ortmarks linje är den kloka. Självcensuren kan tyvärr vara en praktisk nödvändighet på kort sikt, men den ska förtydligas. Provokatörerna tvingar fram precis det. Och det är därför många finner dem så störande.
Peter Santesson är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.