Peter Santesson
Om effekten av politisk debatt var att folk lyssnade på argumenten och därefter justerade sina åsikter skulle det sällan bli några diskussioner. Det vore alldeles för riskabelt att delta. Men så fungerar det inte och oftast är det inte debattens egentliga funktion. Därför är den populär.
Den idealistiska bilden av samhällsdebatt är en offentlig tvekamp mellan idéer. Publiken är domaren och de starkaste idéerna som vilar på de tyngsta argumenten kommer att vinna. Så sållas dåliga idéer bort och processen gör oss gemensamt klokare steg för steg.
Av den anledningen rekommenderas extra stora doser debatt kring de största samhällsproblemen. ”Vi måste prata” om de allvarliga frågorna. Då lär vi oss snabbare och kommer framåt. För att det verkligen ska vara rätt idé som vinner hörs ofta tankar om att debatten ska göras evidensbaserad och faktagranskad.
Om det pågår en idéstrid behöver den vara rättvis. När endast blanka vapen används segrar det sanna över det felaktiga och klokskap uppstår.
Tanken är vacker men för det mesta ligger den inte nära verkligheten. Människan är först och främst ett socialt djur, och då är det ett mindre problem att ha fel än att riskera att bli ensam.
En mer realistisk bild av samhällsdebatt är att den till stora delar fungerar som ett offentligt sätt att visa upp gränser mellan grupper. Vi använder mängder med subtila små signaler för att visa vilka vi är och hör ihop med och läser av dem hos andra utan att ens tänka på det.
Är det verkligen den bästa idén att så ivrigt ”ta debatten” om det ena eller andra?
När sakfrågor blir uppblåsta i samhällsdebatten betyder det att ståndpunkter blivit tydligare som gruppmarkörer. Debattens funktion är att entusiasmera de egna leden, markera gruppens gränser och lära ut med vilka ord man ska beskriva sin position. Därför kan inte den idealistiska läroprocessen som skulle göra oss klokare vara möjlig. Positionsförändringar hotar gruppmedlemskapet. Den som tänker om blir ensam.
Att rekommendera riktigt rejäl samhällsdebatt kring de allvarligaste frågorna är i så fall inte speciellt fiffigt. Ju större debatt, desto långsammare, svårare och ryckigare idéförändringar. Migrationspolitiken och den plötsliga omläggningen 2015 är ett uppenbart exempel, Socialdemokraternas omsvängning i uppfattningen om Natomedlemskap är ett annat i närtid.
I varje politikområde med tydliga ståndpunkter blir mönstret detsamma. Debatten fördjupar motsättningar och försvårar – inte underlättar – politikförändring. Förändringen kan inte ske gradvis genom inlärning och omprövning utan behöver skifta abrupt genom ett plötsligt signalbyte från politiska ledare, som ger kommando om att gruppmarkören ska bytas ut.
Problemet är välbekant inom politiken. Därför försöker man helst undvika att offentligt debattera det som man på riktigt behöver lösa i närtid.
Inför Natoansökan gjorde sig Magdalena Andersson till en genomflexibel Barbapappa-figur i varje offentlig diskussion med Ulf Kristersson. Inte minsta diskussionsämne eller hård friktionspunkt gick att hitta. Ska det gå att byta position måste frågan först steriliseras på varje signalvärde.
Är det verkligen den bästa idén att så ivrigt ”ta debatten” om det ena eller andra? Vad tyder på att det ökar vår problemlösningsförmåga?