Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Peter Santesson

När smakfrågor politiseras fördummas hela debatten

Hur i all värden kunde det bli en laddad fråga att offentligt använda en hygienprodukt? undrar Peter Santesson.
Foto: JAAP ARRIENS/NURPHOTO/SHUTTERSTO / JAAP ARRIENS/NURPHOTO/SHUTTERSTO SHUTTERSTOCK
Klassisk arkitektur avfärdas av vissa som populistisk och bakåtsträvande. På bilden: Jakriborg mellan Malmö och Lund som började byggas på 1990-talet.
Foto: TORBJORN CARLSON / AP PRESSENS BILD FILES

Hur i all världen kunde det bli politiskt laddat att använda munskydd eller att uppskatta klassisk arkitektur?

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

När man blir kund på en sajt som strömmar filmer brukar man först bli ombedd att peka ut sina fem favoriter ur en lista på något hundratal filmklassiker. Vilken gillar du mest, Titanic eller Mission Impossible? Sådana frågor fungerar förbluffande väl för att få fram en profil.

För intressen kommer i klump. Utifrån fem favoriter kan man med hygglig träffsäkerhet förutsäga vilken av årets nya filmer som kommer falla i smaken. Förmodligen skulle man kunna förutsäga en hel del annat också. Livsstil och värderingar varierar inte slumpmässigt.

Därför tycker man att det kan gå snabbt kan lära känna någon. Utifrån ett par talande personliga detaljer fyller man tyst i resten utifrån förväntningar. Måttliga fördomar är normal och oumbärlig psykologi. Det är mönstren i världen och människorna omkring oss som gör att vi kan klara vardagen. Samtidigt kan man därför dra sig för att avslöja detaljer som ger fel signaler: jag är ju egentligen inte en sån där.

Problemet är att vi också använder samhällsfrågor som signaler. Att vara fåfäng om sin filmsmak är helt harmlöst, men gäller det samhällsfrågor får det verkliga konsekvenser. När samma psykologi börjar styra samhällsdebatten sker en allvarlig fördumning.

När man upptäcker det tycker man inte ett dugg bättre om politik, men det som händer blir lättare att begripa.

Så kommer det sig att till och med något vardagligt som smak blir politisk. Vilken arkitektur man gillar är alltid en tvistefråga. Vissa gillar modernt, andra en mer klassisk stil. Men nu kan den senare stilen kallas för populistisk och bakåtsträvande. Så märkligt, som om det inte bara vore smak. Har den ett obehagligt bagage? Blir man mer framåtsträvande genom att ha rätt estetik? Som idén om ”uppbygglig konst”? Förstås inte, men man kan markera vilken grupp man vill bli identifierad med. Gilla rätt film.

Eller munskydd. Hur i all världen kunde det bli en laddad fråga att offentligt använda en hygienprodukt? Men när politiker började posta selfies med munskydd förra våren och andra poserade utan, handlade bilderna i själva verket också om någonting mycket mer, förtroende eller misstro mot det nuvarande politiska styret. Även om man inte kan detaljerna om munskydd vet man vilken grupp man vill höra till. En sådan som gillar Titanic eller en sådan som gillar Mission Impossible.

Ett munskydd blir inte bara ett munskydd, en husfasad inte bara en husfasad. Alltifrån tekniska bedömningar av kärnkraftverk till om det finns eller inte finns anledning att vara rädd för ungdomsgänget som möjligen verkar gömma grejer i buskarna bakom torget. Ingen fråga tycks vara för allvarlig för att kunna tas i bruk som personlig signal. När det väl hänt kan man argumentera sig blå i sak, det är något helt annat som står på spel.

Sådan politik handlar i grund och botten om att bilda och hålla samman grupper. Sakfrågorna används då mest som märken och klubbtröjor för att markera gränser mellan grupperna. På samma sätt som att olika semitiska folk bestämde sig för att ha vilodagen på olika veckodagar. 

När man upptäcker det tycker man inte ett dugg bättre om politik, men det som händer blir lättare att begripa.


Peter Santesson är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Fler av hans texter finns här.