Peter Santesson
Påfrestningarna blir väldigt stora när man planerat hela sitt liv efter förutsättningar som sedan inte gäller längre. Nu är det gott om oönskade förändringar. I södra Sverige fortsätter elpriset att öka och gick upp till svindlande 4,47 kronor per kilowattimme på fredagen – medan det fortfarande är sommar. Samtidigt rusar bränslepriserna, matpriserna, räntorna och allting annat, förutom värdet på villan som tvärtom snabbt är på väg nedåt.
De stora posterna i hushållsbudgeten rör sig skoningslöst i fel riktning. Utan egen förskyllan ser omvärlden plötsligt annorlunda ut, marginalerna försvinner och hushållsekonomin hamnar på minus. Så något måste göras av någon. Men vem? Så här kan det inte fortsätta.
Situationen är inte precis ny. Omvandlingstryck brukar man kalla kärva faktorer som tvingar fram oombedda förändringar. Det kan vara näringsgrenar som tvingas ändra produktionen för att klara konkurrensen. I vidare mening finns också omvandlingstryck som förändrar hela samhället och sätter folk i rörelse under stor klagan.
Jobb försvinner, hela branscher dör ut och ersätts av andra, gamla utbildningar tappar snabbt i värde. De som med panik ser att hushållets budget inte går ihop i höst har haft många föregångare. Vi hittar dem i avfolkningsorter och i döende näringar. Alla har varit förtvivlade och kommit med samma förståeliga vädjan om hjälp utifrån för att kunna bo kvar, jobba kvar, leva vidare och få rimliga villkor för att kunna fortsätta med sin vardag.
Som perspektivet förändras när det är man själv som undrar om man kan bo kvar.
Även om man kan vilja försäkra motsatsen har statens grundinställning varit kylig till sådana böner, och likadant har det brukat låta i samhällsdebatten. Resonemanget har varit att omvandlingstrycket fyller en viktig funktion och tvingar fram omställningar som behövs och är oundvikliga.
I olika omskrivningar blir uppmaningen till de drabbade och klämda att man får flytta om det inte fungerar, ställa om och anpassa sig. Ändra hela livet om så krävs. Olönsamma näringar ska bort. Orter utan ekonomiska förutsättningar får avfolkas. Budskapet från centrum till periferin har varit att väljer man att leva som man gör, får man också ta konsekvenserna.
Det var bakgrunden till alltifrån flyttlasspolitiken till att dåvarande näringsminister Maud Olofsson under den ekonomiska krisen 2009 gjorde demonstrativa utspel om hur staten minsann tvärvägrade att rädda den döende biltillverkaren Saab. Man ställer sig inte i vägen för omvandlingstrycket.
Jag påminner om allt detta därför att tankegången vips är försvunnen i den här valrörelsen. Nu ser man ingen som nonchalant säger ”jamen flytta, jamen sluta pendla” till dem som inte klarar de nya förutsättningarna. Så annorlunda det låter den här gången, nu när det är resursstarka miljonskaror som sitter i saxen och inte bara glesa väljarskaror långt borta.
De slags stödåtgärder och insatser som föreslås dagligen brukade aldrig vara aktuella för att skydda andra offer för omvandlingstryck.
Varje villaägare som begär räddningspaket och akuta insatser borde rannsaka sig när man själv senast slängde ett ”flytta då” till krisande orter. Åh, så det var inte riktigt så enkelt? Som perspektivet förändras när det är man själv som undrar om man kan bo kvar.