Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Peter Santesson

Ingen vet hur dålig svensk film verkligen är

Colin Nutleys senaste film ”Bröllop, begravning och dop” fick genomgående låga betyg av recensenterna.
Foto: Jan Tove / Sweetwater Production/C More/TV4

Sverige har ingen statistik över filmexporten. Det hade det nog funnits om siffrorna varit något att skryta om.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Det brukar finnas siffror på det mesta. Exempelvis finns statistik på att Sverige under 2020 exporterade knappt 2 000 ton huvudbonader. Men hur går det egentligen för svensk film och drama på exportmarknaden? Frågan brukar dyka upp hos mig när jag tittar: ”Eh, kan det finnas någon publik för det här?” Det är dock märkligt svårt att hitta ett svar.

Biografägarna har länge larmat om publikens djupa ointresse av svensk film. Sämst i Norden på att locka publiken, skrev Sveriges Biografägareförbund efter katastrofsiffror för 2019 och bönföll branschen om att börja göra bra filmer med publiken i åtanke. Så hur står sig svenska produktioner på exportmarknaden jämfört med grannländerna och hur har det förändrats över tid? Det vore intressant om någon mätte.

Varför är exportstatistiken så central? Även om publiken i Sverige är svårflörtad är det ändå en skyddad marknad. Om man vill se en film som är inspelad på det egna modersmålet och som utspelar sig i ens eget hemland finns inget alternativ. 

Men den internationella publiken är en annan femma. Norsk publik kan lika gärna kolla på danskt drama om det kommer skräp från Sverige. Därför är det den internationella publiken jag är nyfiken på.

Vi håller oss med bättre statistik på exporten av hattar och mössor.

När Sverige lyckas internationellt blir det alltid en väldig stolthet här hemma. Vi minns framgångarna i decennier efteråt. Så vill någon ha svensk film? Myndigheten för kulturanalys hänvisar till Filminstitutet när jag efterfrågar siffror. Och den statistik som finns på Filminstitutet är bara antalet filmer som har exporterats till något land (det vill säga bara ett omvänt mått på antalet filmer som inte har gått att exportera alls). Inga mått på volym eller internationell publik. Som sagt, vi håller oss med bättre statistik på exporten av hattar och mössor.

Ändå borde denna kulturexport vara politiskt prioriterad. Kreativa näringar brukar alltid vara en politisk favorit. Politiker älskar att omge sig med skapare och producenter av datorspel, deckare och popmusik – där finns både flärd och folklighet, internationell glans utan klimatpåverkan. 

Regeringen har sedan fyra år ett exportpris för kulturella och kreativa näringar. Men statistik på export av film har man inte. Om siffrorna skulle vara något att skryta om skulle man givetvis se till att ta fram dem.

Filminstitutet har kritiserats för att vara ensidigt fixerad vid jämställdhetspolitiska mål. Inom det området saknas sannerligen inte könsuppdelad finmaskig filmstatistik. Under mellandagarna kom uppgifter om att regeringen ändrar instruktionerna till Filminstitutet. Nu får det i uppdrag att vidta åtgärder för att säkra filmskaparnas konstnärliga frihet. 

Bakgrunden är en rapport från Myndigheten för kulturanalys, där i synnerhet Filminstitutet fick hård kritik för att tafsa på filmskaparnas konstnärliga och kreativa frihet för att uppnå politiskt satta mål (framför allt jämställdhetsmål). Samtidigt får Filminstitutet en ny vd.

Möjligen väntar nya tider. I vår ska även Myndigheten för kulturanalys redovisa sitt uppdrag att ta fram ny filmstatistik. Kanske får vi rentav siffror på exporten. 

Svaret riskerar att hamna i kategorin skräck.


Peter Santesson är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.