Peter Santesson
När bilister i veckan tvingades överge sina urladdade elbilar i snöfallet på E6 var skadeglädjen i sociala medier påfallande. En petig faktagranskare vill nog dubbelkolla hur många bilar det verkligen rörde sig om. Men kom igen, korrekt eller inte var Sveriges Radios nyhet förtjusande.
Varför det? Den väcker förstås nidbilden av den överciviliserade sprätten som råkar i trubbel när den tagit några oförsiktiga steg utanför sin välordnade vardagsmiljö.
Ja, det är en klyscha. Men vissa idéer lever vidare därför att det ligger något i dem. Skillnaden mellan ens egna erfarenheter och vad man bara kan läsa sig till om det liv som andra lever är en sådan sanning. Att tvingas smaka på den soppa som andra måste äta skärper uppmärksamheten.
Skillnaderna i landet när det gäller tillgång till grundläggande, driftsäkra samhällsfunktioner är ett område där egna erfarenheter skulle göra underverk. Den intresserade kan visserligen hitta uppgifterna i statistiken. Då skulle man exempelvis haja till inför siffrorna på hur vanligt det är med längre strömavbrott.
När det inträffar större strömavbrott i centrala Stockholm blir det nyheter i riksmedia. En förklaring är att det är så pass ovanligt. I större städer brukar andelen kunder som drabbas av flera längre strömavbrott under ett år på sin höjd ligga på några procent. Rör man sig ut i landet är situationen helt annorlunda, och andelen som blir strömlösa kan vara tio gånger större eller mer.
Men det är en sak att bara läsa om den enorma skillnaden i leveranssäkerhet, något annat att leva med den. Skulle stockholmarna acceptera strömförsörjningen i Värmland eller Norrbotten?
Några strömavbrott till, så kan även en grå fråga som elinfrastruktur segla upp ordentligt på dagordningen.
Kollektivtrafiken är påverkad! Larmet går när strömmen går ned på Söder och t-banan stannar. Det är visserligen inte märkligt med tanke på hur kollektivtrafikberoende hela transportsystemet är i storstaden. Men det är samtidigt ett annat exempel på skillnader i grundförutsättningar som är större än många är medvetna om.
I Stockholms län har 93 procent av befolkningen max 500 meter till närmaste hållplats. För Värmland är samma siffra knappt 62 procent (och då har vi inte tittat på hur många turer som trafikerar de hållplatserna). I Stockholms län sker mer än 55 procent av alla persontransporter med kollektivtrafik. I Värmland ligger nivån, föga förvånande, på blygsamma 15 procent. Där får det bli bilen. Och där finns samtidigt en enkel förklaring till att en värmlänning kör 30 procent fler mil om året än en stockholmare. Vad betyder den skillnaden i en debatt om bränslepriser?
Kulturskribenter som bekände att de tog skjutningarna på allvar först när en populär rappare blev mördad är egentligen uppfriskande ärliga om vår psykologi. Problem må ha funnits länge på andra håll, men det händer något med samhällsdebatten när de dyker upp i centrala Stockholm. Om det så gäller skjutningar, flyktingmottagande eller vacklande infrastruktur – när problemen delas mer lika över landet börjar de också tas på större allvar.
Några strömavbrott till, så kan även en grå fråga som elinfrastruktur segla upp ordentligt på dagordningen.
Peter Santesson är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.