Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Peter Santesson

C har varit på drift mot S under lång tid

C-väljarnas rörelse från att luta M till att mer luta åt S har stått på långsam tillväxt sedan åtminstone 2017, skriver Peter Santesson. På bilden: Alliansledarna under valvakan 2018.
Foto: OLLE SPORRONG

Migrationspolitiken blev frågan som fick sprickan i alliansen att gå i dagen. Men processen har pågått sedan åtminstone 2017.

Ofta hittar man de viktigaste tabellerna allra sist. För några dagar sedan släpptes SCB:s stora väljarundersökning. Men det är på tisdag som den verkligt intressanta andra delen av undersökningen offentliggörs – de detaljerade tabellerna över sympatiernas fördelningar och mönster över tid. Det brukar vara precis i slutet av luntan, i tabell nummer 19, som man hittar röntgenbilden av svensk politik. Där kan man se benbrottet avbildat i decimalformat.

Grundfrågan är vem som tar vem i politiken och i vilket block som partierna hör hemma. Tabellen i fråga visar väljarnas näst bästa partier. Förutom ditt förstahandsval, vad skulle du då välja? Svaret ger en god fingervisning om vartåt man lutar, hur väljarnas laguppställningar ser ut.

Det första slutsatsen man kan dra är att alliansen verkligen är upplöst bland väljarna. Dagens C-väljare har närmare till S än något av de tidigare allianspartierna. Dagens M- och KD-väljare har å sin sida klart närmare SD än till C och L. Den gamla kartan gäller inte.

Den andra slutsatsen är kanske mer förvånande. Det här är ingen plötslig förändring. C-väljarnas rörelse från att luta M till att mer luta åt S har stått på långsam tillväxt sedan åtminstone 2017. Rörelsen mot SD bland M- och KD-väljare har pågått under minst lika lång tid.

Så när började egentligen de gamla allianslojaliteterna att spricka? På partipolitisk nivå innebar regeringsmakten att det fanns en gemensam vårdnad som höll samman relationen, en situation som ännu gäller i många kommuner. Men debattörer och politiska intellektuella kunde däremot tänka friare, och där dök sprickorna upp först.

Om det finns upptravat bränsle, om allt som krävs är en gnista, kommer ödet att tillhandahålla den i en eller annan form.

Kunde dagens blockrörelser förutses för drygt tio år sedan? Författaren och filosofen Roland Poirier Martinsson beskrev redan då den nyliberala rörelsen som i grunden en vänsterrörelse, närmare befryndad med till exempel Miljöpartiet än med borgerligheten. Då avfärdades tanken som en ren begreppsförvirring. Skillnader i ekonomisk politik trumfade allt, grunden var synen på skatter och valfrihetsreformer.

I dag framstår däremot den tesen och kulturdebatten som synnerligen förutseende. En skarpsynt föraning av hur det fanns en fundamental skillnad, bortom jobbavdrag och RUT-reformer, som på djupet klöv alliansen. En skillnad i synen på vad politik handlar om: ifall jobbet huvudsakligen är att förvalta samhället, eller om det ska göras om från grunden för att bli mer rättvist enligt uttänkta principer.

Senare gjorde omständigheterna att migrationspolitiken blev frågan som fick sprickan att gå i dagen. Men i efterhand tror jag att slutsatsen kommer att bli att det bara var en tidsfråga. Om det finns upptravat bränsle, om allt som krävs är en gnista, kommer ödet att tillhandahålla den i en eller annan form.

Ibland är det väljarna som följer efter och svarar på vem deras partier pekar ut som vän och fiende. Men här skymtar bilden av intrigen i en klassisk kärleksroman – där det tar flera år och hundratals sidor för partierna själva att dra slutsatser som väljarna intuitivt har landat i för länge sen. Är det hit vi har varit på väg hela tiden?


Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.