Peter Santesson
För tre månader sen var det fler som tyckte att regeringen skötte sig dåligt än som tyckte att den skötte sig bra. Men det var då det. På ett kvartal har stödet för regeringen ökat med mer än 50 procent (inte procentenheter), och vips är bilden omvänd.
I dag är den dominerande uppfattningen bland allmänheten att regeringen gör ett bra jobb. Förtroendet för Magdalena Andersson ökar snabbt i mars och stödet för Socialdemokraterna likaså. Här hemma har kriget rört om i väljaropinionen.
Så har höstens riksdagsval avgjorts redan nu?
De omtalas som x-faktorer, oförutsägbara händelser inför val som i ett slag förändrar det politiska läget och avgör valresultatet. Nog ser kriget i Ukraina ut som en sådan.
Efterfrågan på spådomar förblir skyhög genom världshistorien. I antikens Rom petade prästerskapet, augurerna, i inälvor från offrade djur och utläste faror och förhoppningar ur mönstren. I dag letar vi efter besked om framtiden i mätningar och expertutlåtanden. Men är det något som blivit tydligt så är det hur bräckliga alla prognoser och gamla tumregler är.
I filmen Rain Man vägrar den intellektuellt funktionsnedsatte Raymond Babbitt att flyga med något annat flygbolag än det australiska bolaget Qantas. Raymond är nämligen fullkomligt övertygad om att just Qantas att det är det enda säkra flygbolaget, eftersom inget av bolagets plan hittills har störtat. Ett mönster som antagligen är tämligen meningslöst. Man vet inte när det kan brytas. Det är lätt hänt att påminna om Raymond Babbitt för den som försöker förutsäga den politiska utvecklingen.
Varför skulle vi kunna förutse det kommande halvåret när vi inte kunde förutse det förra?
Extremväder blev ett omtalat fenomen förra sommaren. De tvära kastens väderlek, där regnen blev till översvämningar och solskenet till torka och skogsbränder. Samhällsfrågorna verkar gå i samma riktning. Det är sällan de välkända, långsamväxande problemområdena som det varnas för i åratal som gradvis växer till politiska toppfrågor. Utvecklingen är tvärtom väldigt ryckig och närmast slumpartad.
Visst fanns skolkritiken länge, men det var en Pisaundersökning som en decemberdag 2013 plötsligt gjorde skolfrågan glödhet. Invandringsdebatten jäste i åratal men krisen 2015 – som gjorde frågan – akut utvecklades under bara ett par månader. Skjutningarna och sprängningarna rusade i höjden på kort tid. Covidpandemin svepte över världen från en månad till en annan. Och lika snabbt har den europeiska säkerhetskrisen kommit över oss.
Visst syns problemområden på långt håll, men det som gjort frågor till verkliga x-faktorer som definierat politiken under senare år är något annat, en svit av oförutsägbara smällar och plötsliga kriser.
Det gör också att gynnsamma opinionsvindar inte är något att förlita sig på för en velande beslutsfattare. Folkets stöd är nyckfullt. Det stöd som rusar i höjden en månad kan dyka en annan. Ukrainakriget och säkerhetskrisen var inte på radarn för sex månader sedan. Tanken känns mycket avlägsen i dag, men det är inte givet att det kommer att vara den dominerande frågan om ett halvår. Det vi vet är att omsvängningarna kommer tätt och är oväntade.
Varför skulle vi kunna förutse det kommande halvåret när vi inte kunde förutse det förra?