Peter Santesson
Varför är det så olika politisk inställning till vindkraft och vattenkraft? Dilemmat är egentligen detsamma i båda fallen. I ena vågskålen utsläppsfri elproduktion, i den andra förstörda naturvärden runt kraftverken. Men tänk så olika de diskuteras. Grundanledningen är förmodligen att det är tekniska idéer som befinner sig i olika delar av sin livscykel.
När någonting passar rätt i tidsandan gäller särskilda spelregler och allt går för sig. Ny teknik har en blomstringstid då den uppfattas som en universallösning. Efter ett par decennier kommer baksmällan och omprövningens tid, och till slut får den sin mer balanserade plats i samhället.
Det var på 50- och 60-talet som huvuddelen av den svenska vattenkraften byggdes ut. Energikällan var fantastiskt attraktiv.
Den hade inga utsläpp, en väldig produktionskapacitet och skapade stora, naturliga ”batterier” i form av dammar som kunde spara och tillföra kapacitet allt efter behov under året. Inte konstigt att vattenkraften byggdes ut så mycket under entusiasmperioden.
I dag skulle ingen andas om att bygga nya vattenkraftverk.
Evert Taube gav röst åt baksmällan. Nu fick allt fler upp ögonen för att rädda änglamarken och de sista brusande älvarna. Till statsminister Tage Erlander telegraferade Taube år 1967 att om även Vindelälven byggdes ut, ”då skall djävulen och icke jag vara svensk”. Pendeln svängde och på 1970-talet skyddades de fyra ännu outbyggda älvarna. Senare utnämndes de till ”nationalälvar” för att markera deras särställning. Hit men inte längre. I dag skulle ingen andas om att bygga nya vattenkraftverk. För vattenkraften gäller frågan i dag tvärtom hur man ska minska miljöpåverkan från befintliga kraftverk och anpassa dem till EU:s vattendirektiv.
Nu är det vindkraften som har sin Eldoradoperiod. Evert Taube slogs för att rädda byn Adolfström som skulle hamnat 38 meter under ytan om kraftverksdammen blev verklighet. Kanske skulle han i dag sjungit för Norrbottensbyn Käymäjärvis skull, som enligt Vattenfalls planer ska omringas av 58 stycken 250 meter höga vindkraftverk.
Man kan föreställa sig höjden som mittemellan Turning Torso på 190 meter och Eiffeltornet (exklusive antenn) på 300 meter.
Bara de två industrisatsningarna Hybrit och H2 Green Steel kommer i full drift tillsammans att sluka närmare 70 TWh per år.
Riksdagen har satt ett mål om 100 procent förnybar elproduktion till år 2040. Den planerade vägen dit heter nu en massiv utbyggnad av vindkraft. Käymäjärvi blir bara början. För elkonsumtionen kommer näppeligen att minska. I norra Sverige planeras enorma investeringar på fossilfri stålproduktion med en svindlande energiförbrukning. Bara de två industrisatsningarna Hybrit och H2 Green Steel kommer i full drift tillsammans att sluka närmare 70 TWh per år. Det motsvarar drygt 50 procent av hela Sveriges elförbrukning förra året. För att producera elen enbart till dessa två industriprojekt med vindkraft behöver man använda en yta stor som hela Blekinge län (min överslagsberäkning baserad på Energimyndighetens uppgifter om vindkraftens förväntade ytanspråk).
Framtidsvisionen är så bisarr att det är svårt att tro att den kommer bli verklighet. Även den här entusiasmperioden kommer att ta slut.