Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Paulina Brandberg

Vi måste öppna plånboken för att bekämpa kvinnovåldet

Åklagare har inte resurser att utreda relationsvåldet på rätt sätt.
Foto: Ievgen Chabanov / Colourbox

Höjda straff för våld mot kvinnor kommer inte att ge effekt så länge åklagarna är överhopade med arbete och de skarpaste poliserna hellre utreder andra brott.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Våren 2019 sände SVT dokumentären ”Älska mig för den jag är”. Den skildrar hur sångerskan Josefin Nilssons liv raserades efter att hon levt i en relation med en man som senare dömdes för att ha misshandlat och hotat henne.

Dokumentären väckte stor uppmärksamhet och engagerade såväl politiker som ledarskribenter. Alla tycktes vara överens – mäns våld mot kvinnor är ett av våra största samhällsproblem, som det måstes ta krafttag emot. 

Våren 2021 dör fem kvinnor inom loppet av tre veckor. Lika många män, som alla är närstående till dessa kvinnor, misstänks ha tagit deras liv. Återigen fylls sociala medier och tidningarnas opinionssidor av upprörda utspel. 

Att strålkastarljuset riktas mot detta problem är bra och viktigt. Problemet är att ljuset tänds och släcks utan att det sker någon verklig förändring.  

De senaste veckorna har det lagts fram många politiska förslag, bland annat gällande höjda straffskalor. För att dessa förslag ska få någon effekt krävs dock att man först åtgärdar ett annat problem, nämligen att rättsväsendet saknar förutsättningar att på rätt sätt utreda dessa brott.

Det är inte ovanligt att en åklagare på samma gång leder 60-70 pågående förundersökningar om relationsvåldsbrott.

Det är redan känt hur det borde gå till. Mellan 2010 och 2012 genomfördes ett metodutvecklingsprojekt som syftade till att hitta det bästa arbetssättet för polis och åklagare i ärenden med relationsvåld. Genom att studera beprövad erfarenhet och forskning skapades ett metodstöd som är tänkt att utgöra ett verktyg för polis och åklagare. Här framgår bland annat att det alltid bör övervägas om den misstänkte ska anhållas, att handläggningstiden inte ska överstiga sex månader och att rättsintyg över brottsoffrets skador alltid ska inhämtas.

I verkligheten har dock polis och åklagare väldigt svårt att bedriva förundersökningar på detta sätt. Det är inte ovanligt att en åklagare på samma gång leder 60-70 pågående förundersökningar om relationsvåldsbrott, vilket gör att det är i princip omöjligt att arbeta tillräckligt aktivt i varje enskilt ärende. 

Samtidigt är det ett problem att det inom polisen är svårt att rekrytera erfarna och duktiga utredare till de tjänster där man sysslar med relationsvåld. Många erfarna poliser söker sig hellre till andra jobb, därför är det inte ovanligt att ärendena utreds av poliser som kommer direkt från polishögskolan. 

De är ofta engagerade men saknar den erfarenhet som krävs för att få bra resultat i svåra utredningar. Ett tredje problem är att Rättsmedicinalverket, som är de som har bäst kompetens att utfärda rättsintyg över skador, bara finns på sex orter i landet. Det gör att utlåtanden över hur skador har uppstått ofta måste baseras på fotografier snarare än på kroppsundersökningar utförda av rättsläkare.

Om man ska åstadkomma verklig förändring vad gäller lagföringen av dessa brott krävs öronmärkta resurstillskott så att åklagare kan arbeta med färre ärenden åt gången, att det inrättas särskilt kvalificerade och välbetalda tjänster inom polisen som attraherar de skarpaste utredarna samt fler rättsmedicinska enheter. 

Enkelt uttryckt handlar det om att vi måste öppna plånboken och bestämma oss för vad dessa kvinnoliv är värda.