Paulina Brandberg

När tjänstemän skräms till tystnad hotas demokratin

Tystnadskulturen är en växande tumör på den svenska samhällskroppen, skriver Paulina Brandberg.
Foto: RICKARD KILSTRÖM

Det är obegripligt att tystnadskulturen inte tas på större allvar.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Att gängkriminaliteten kommer att bli en dominerande valfråga är ingen högoddsare. Skjutningarna är nu så frekventa att de har nedprioriterats till notiser i nyhetsflödet. Samtidigt är uppklarningsprocenten låg. Många grovt kriminella personer har lyckats skaffa sig ett skrämselkapital som ger dem makt att göra lite som de vill i vissa områden. De kan relativt bekymmersfritt begå brott även på öppna platser. Även om vittnen ser vad som händer vågar många inte prata av rädsla för att råka illa ut. 

Tystnadskulturen är en växande tumör på den svenska samhällskroppen.

I somras stod det klart att den även har börjat sprida sig till samhällets vitala organ. Slutsatserna i en rapport angående tystnadskulturen i Göteborgs stad var minst sagt nedslående. Kriminella strukturer har stor påverkan på stadens verksamheter och flera kommunanställda uppger att rädsla för att utsättas för hot och våld påverkar hur de utför sitt arbete. 

Problemen är tyvärr inte avgränsade till Göteborg. Enligt en enkätundersökning, som Akademikerförbundet SSR genomfört med 480 socialsekreterare som arbetar med barn och ungdomar i utsatta områden, framkom att sju procent undvikit att ingripa enligt LVU av rädsla för kriminella gäng och släkter.

De negativa följderna av denna utveckling går inte att överskatta, men de har gått att förutse. Grovt kriminella personer har sedan en tid tillbaka mer öppet riktat sitt skrämselkapital mot tjänstemän och myndighetsföreträdare. På sociala medier sprids videoklipp där kriminella personer omringar, hotar och trakasserar poliser. 

Att detta allvarliga tillstånd för hela vårt demokratiska samhälle inte tas på större allvar är obegripligt.

På nätforum hängs socialsekreterare ut med namn och adress. Förra året blev ett stort gängmål där jag själv deltog medialt uppmärksammat på grund av omfattande ordningsstörningar under förhandlingen. I en ljudfil kan man höra en av de åtalade hota ett polisvittne under pågående tingsrättsförhör och skrika att alla i salen var ”mammaknullare” och ”horbarn”.

Även public service har drabbats. I början av året rapporterades det om att en häktad rapartist försökte skicka brev till en gängledare med en uppmaning om att hota eller kidnappa en anställd på P3 för att få kanalen att spela hans musik oftare.

Att detta allvarliga tillstånd för hela vårt demokratiska samhälle inte tas på större allvar är obegripligt. 

Hur ska sociala insatser fungera om socialsekreterare inte vågar fatta nödvändiga beslut? Vad gör vi om lärare inte vågar sätta korrekta betyg eller göra orosanmälningar? Hur hanterar vi om beslutsfattare inom rättsväsendet känner att de försätter sig själva och sina familjer i fara om de utför sitt jobb korrekt? Vad händer om kriminella element får inflytande över vad som sänds och inte sänds på statlig tv och radio?

I dessa tider är det populärt att prata om hot mot demokratin. Låt oss hoppas att ansvariga politiker inte är så uppslukade av att diskutera färger på meningsmotståndare att de missar detta akuta demokratihot. För att undvika en ny ”vi såg det inte komma-situation” måste omfattningen av problematiken noggrant utredas. 

Därefter bör man studera hur andra länder hanterat problemen för att hitta den medicin som kan bita på tumören.


Paulina Brandberg är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hennes texter här.