Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Paulina Brandberg

Barnen måste stoppas innan de blir gängkriminella

Brottsplats eller lekplats? Vissa gängmedlemmar rekryteras redan som barn.
Foto: STINA STJERNKVIST/TT / TT NYHETSBYRÅN

Socialtjänsten behöver ta till tuffare åtgärder mot barn på glid. Annars blir de morgondagens gängmedlemmar. 

Detta är en text av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Diamant Salihus bok ”Tills alla dör” skildrar en blodig gängkonflikt i Stockholms norra förorter. Där kan vi läsa om Vincent. 

Redan när Vincent var sex år reagerade skolpersonalen på hans utåtagerande och aggressiva beteende. Trots att det eskalerade under hela hans uppväxt, stod socialtjänsten handfallen. Den vidtog de åtgärder som stod till buds, men dessa gjorde liten eller ingen skillnad. 

När Vincent var 20 år avled han, efter att ha skjutits i huvudet, sittande i en parkerad bil. Han tillhörde då den inre kretsen i ett tungt kriminellt gäng och hade ett gediget brottsregister.

När man läser om Vincent kan man snabbt dra två slutsatser: 

1. Tidigt i hans liv stod det klart för hela hans omgivning att det fanns en överhängande risk att hans socialt destruktiva beteende skulle leda honom in i grov kriminalitet. 

2. De sociala myndigheterna har helt saknat verktyg för att förhindra detta.

Vincents historia är tyvärr inte unik. De ungdomar som rånar, deltar i skjutningar, innehar tunga vapen och transporterar stora partier narkotika är i princip alltid välkända av skolpersonal, socialtjänst och polis. Deras destruktiva beteende har ofta, precis som hos Vincent, varit tydligt i mycket tidig ålder. 

När nyhetsnotiserna dagligen påminner oss om vad det kan leda till i form av våld och brott är det obegripligt att sociala myndigheter inte ges kraftfullare verktyg för att fånga upp barnen innan gängen slår klorna i dem. 

Att barn ges självbestämmanderätt över sina egna liv är generellt bra, men inte när de utsätter sig själva och sin omgivning för livsfara. I ett sådant nödläge måste vuxenvärlden kliva in med full kraft, även om detta sker mot barnets vilja. 

Bristen på effektiva åtgärder gör att ungdomarna kan falla längre och längre ner i avgrunden.

Den verktygslåda socialtjänsten har tillgång till genomsyras av en missriktad välvilja, som kanske var till barnens bästa vid socialtjänstlagens tillkomst, men som absolut inte fungerar i dag. Bristen på effektiva åtgärder gör att ungdomarna kan falla längre och längre ner i avgrunden. 

Vi kan inte fortsätta att tro att insatser som bygger på frivillighet kommer att fungera på ungdomar som saknar egen motivation att förändra sitt beteende. Att låta tvångsplacerade ungdomar upprätthålla sina kriminella kontakter via mobiltelefoner och dessutom knyta nya på behandlingshemmen är ett recept för misslyckande. 

Denna sommar har skjutningarna återigen nått toppnivåer. Det är naturligt att förfäras över detta, men särskilt förvånad bör man inte bli. Utifrån de enorma brister som finns i det offentligas förmåga att effektivt agera när vi ser barn och ungdomar dras in i grov kriminalitet, är detta faktiskt helt förväntat.

Det är hög tid att förändra synen på ungdomars kriminalitet. Vi måste inse att det finns alltför många ungdomar som i tidig ålder är grovt kriminella. Deras brott måste leda till adekvata straff, men om man har en ambition att långsiktigt vända utvecklingen måste kraftfulla åtgärder även sättas in långt tidigare – innan ungdomarna har blivit fullfjädrade medlemmar i kriminella gäng och dödsskjutningarna blivit en del av deras vardag. 

Priset för att fortsätta misslyckas med detta är alldeles för högt.