Paulina Brandberg
Sveriges självbild som föregångsland vad gäller mänskliga rättigheter får sig en rejäl smocka varje gång FN:s och Europarådets antitortyrkommittéer granskar oss. Förra veckans rapport från Europarådet avvek inte från mönstret – Sverige kritiseras återigen för att hålla människor häktade under långa tidsperioder med endast begränsad kontakt med omvärlden.
Antitortyrkommittéernas rapporter brukar följas av röster som menar att lösningen måste vara att domstolarna blir mer restriktiva med att häkta och isolera människor, Advokatsamfundets generalsekreterare Mia Edwall Insulander argumenterade exempelvis på det viset i Svenska Dagbladet. Hon vill se högre krav på när restriktioner, det vill säga isolering, får tillämpas då det enligt henne ofta sker ”slentrianmässigt”. Hon tycker även att domstolarna i högre grad bör överväga alternativ till häktning, till exempel övervakad husarrest.
Edwall Insulander nämner dock inte att den internationella kritiken endast avser de långa isoleringarna och inte häktningstiderna i sig. Hon erkänner heller inte att de lösningar hon föreslår oundvikligen skulle leda till att det skulle bli betydligt svårare att utreda grova brott.
Att restriktioner används under långa perioder beror nämligen varken på blodtörstighet eller på bekvämlighet. I stället är det en följd av att Sverige, till skillnad från de flesta andra länder, har en rättsordning som innebär att det bara är det som läggs fram vid huvudförhandlingen som domstolen får döma efter.
Varför åberopandet av tidiga förhör skulle hota rättssäkerheten i Sverige – men inte i resten av världen – framgår inte.
Förhör som hålls under förundersökningen får därför i regel inte spelas upp. Det är på grund av den ordningen, den så kallade omedelbarhetsprincipen, som det ända fram till huvudförhandlingen kan finnas en risk att en misstänkt påverkar utredningen genom att hota vittnen eller prata ihop sig med medåtalade.
Om omedelbarhetsprincipen reformeras kommer behovet av restriktioner drastiskt att minska.
Ett sådant förslag ligger också på bordet och ska inom kort upp till prövning i riksdagen. Advokatsamfundet har dock motsatt sig det då man inte anser att det vore rättssäkert. Varför åberopandet av tidiga förhör skulle hota rättssäkerheten i just Sverige – men inte i resten av världen – framgår dock inte av remissyttrandet.
Edwall Insulander har helt rätt i att det inte är värdigt en rättsstat att kontinuerligt bryta mot mänskliga rättigheter. Eftersom antitortyrkommittéerna inte tar hänsyn till vilken typ av brottslighet de häktade personerna är misstänkta för blir slutsatsen enkel.
Om Sverige håller fast vid omedelbarhetsprincipen och vill behålla möjligheten att utreda grov brottslighet kommer vi oundvikligen att fortsätta få kritik för omänsklig behandling av häktade. Kritiken kommer sannolikt också att växa eftersom antalet stora och komplicerade brottmål som kräver omfattande utredningar ökar.
Om vi i stället går på Advokatsamfundets linje kan vi visserligen undgå kritik, men effekten blir då att det i praktiken kommer att råda straffrihet för många grova brott.
Det är inte heller värdigt en rättsstat.
Paulina Brandberg är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hennes texter här.