Patrik Kronqvist
Rysslands anfall på Ukraina har satt fart på Europas makthavare. Plötsligt vill de på bara några månader frigöra kontinenten från det långvariga beroendet av rysk olja och gas. I slutet av året ska importen ha minskat med två tredjedelar, hoppas EU-kommissionen.
Men det sker i ett läge där höga energipriser redan gräver djupa hål i invånarnas plånböcker. Är Europas folk verkligen beredda att betala ännu mer för gas och bensin för att lösgöra sig från Putins grepp?
Kriget i Ukraina är framför allt en fruktansvärd humanitär katastrof i sin egen rätt. Men det är också ett stresstest inför den stora klimatomställningen. För det är nästan lika bråttom att minska utsläppen av växthusgaser i världen som att strypa pengaflödet till Kreml.
Klimatarbetet måste accelerera, var huvudbudskapet i Klimatpolitiska rådets årsrapport som presenterades på onsdagen. Även om många svenskar ser Sverige som ett klimatföredöme har våra utsläpp av växthusgaser bara minskat med omkring en tredjedel sedan 1990. Två tredjedelar återstår fram till 2045 då Sverige ska vara utsläppsfritt. Om klimatomställningen vore Vasaloppet har vi alltså knappt passerat Mångsbodarna.
Denna vecka valde regeringen dock att slå av på takten. När Mikael Damberg i måndags presenterade ett 14-miljarderspaket för att mildra effekten av de höjda drivmedelspriserna i spåren av Rysslands invasion, låg tyngdpunkten inte på att rusta samhället för klimatomställningen utan på att subventionera hushållens fortsatta energianvändning. Bensinskatten ska sänkas, bilägare och elkonsumenter ska få pengar i handen och andelen biodrivmedel i tanken ska inte längre öka.
Det är ett självbedrägeri, varje ton koldioxid spelar roll.
I det här läget kan det visserligen vara rimligt att tillfälligt sänka bensinskatten. Men detta är andra krisen i närtid där klimatet får stå tillbaka. Klimatpolitiska rådet var i förra årets rapport mycket kritiskt mot att regeringen missade klimatperspektivet även i hanteringen av pandemin, exempelvis satsade den nästan tre gånger så mycket på flygbranschen som på kollektivtrafiken.
Klimatfrågan har länge lidit av ett pedagogiskt problem. Förändringarna som följer på uppvärmningen sker så långsamt att de varit svårt att på riktigt engagera medborgare, medier och politiker. Kopplingen mellan nya motorvägar och ö-nationer som hotas av stigande havsnivåer framstår inte som glasklar.
Därför är det nedslående att inte ens den pågående ryska artilleribeskjutningen av Charkiv och Mariupol väcker någon större opinion för att bryta vårt råvaruberoende. Stresstestet misslyckades.
För det som nu föreslås är inte klassiska krisåtgärder som att ransonera bensin eller sänka hastighetsbegränsningar, utan subventioner för att upprätthålla de ohållbara resmönster som lett oss in i klimatkrisen. I förlängningen finansierar det Putins anfallskrig.
Jag vet att det är lättare skriva en sådan här text i Stockholm än i Storuman. Och jag vet att Sverige är ett litet land med en befolkning om bara tio miljoner. Men alla invånare på jorden kan hitta anledningar till varför utsläppen från just deras by, deras stad eller deras stat är oviktiga. Men det är ett självbedrägeri, varje ton koldioxid spelar roll.
Klockan tickar.
Fotnot: Formuleringen om ö-nationer har förtydligats och tillfogats en källa.