Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Kronqvist

Varför gnälls det mer på elbilarna än på utsläppen?

Merparten av subventionerna går inte till klimatåtgärder, de går faktiskt till att göra det billigare att släppa ut koldioxid.
Foto: CHUCK BURTON / AP TT NYHETSBYRÅN

Märkligt nog klagas det mer på elcykelpremier och miljöbilsbonusar än på skattestöden till stora utsläppare.

Den smartaste klimatpolitiken vore att strypa den bidragskranen.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Politiker måste sluta skyffla ut subventioner till elbilar. Pengarna skulle göra större nytta på annat håll, skrev den danske statsvetaren Bjørn Lomborg på Svenska Dagbladets ledarsida i lördags.

Inlägget är ett av många i den ofta livaktiga debatten om subventioner av olika klimat- och miljöåtgärder. För ett par år sedan var det elcykelpremien som gav ledarskribenter högt blodtryck.

I sak finns en hel del att invända mot Lomborgs resonemang. Om det nu är skattesubventioner han ogillar är det märkligt att han även argumenterar emot ett rakt förbud mot nya fossilbilar. Lomborgs påstående att elbilen skulle hämmas av långa laddningstider får mig dessutom att undra om han ens har hört talas om de snabbladdare som nu i snabb takt installeras längs riksvägarna.

Men i grunden är det förstås bra att klimatåtgärder debatteras. Att miljöbilar ofta går på export efter bara några år och att stöden är ojämnt fördelade över landet är förhållanden som måste uppmärksammas om politiken ska kunna bli mer träffsäker.

Själv har jag skrivit ett par artiklar om det märkliga i att staten har delat ut över en miljard kronor till dem som köper elcykel samtidigt som Trafikverket har slopat planer på viktiga snabbcykelbanor i brist på pengar.

Men den stora volymen artiklar om diverse klimatstöd riskerar att ge en snedvriden bild av politiken. För merparten av subventionerna går inte till klimatåtgärder, de går faktiskt till att göra det billigare att släppa ut koldioxid.

Den gröna skatteväxlingen är värd att applådera.

Mellan 3 000 och 6 000 miljarder kronor satsas på subventioner av fossila bränslen varje år, enligt Internationella Energirådet. Den summan inkluderar allt från direkta stöd och nedsatt moms till samhällskostnaderna för att utsläpparna slipper betala för luftföroreningar och klimatförändringar. Förnybar energi stöttas med långt mindre än hälften av den summan.

Potentialen för gröna reformer är enorm. Utan de fossila subventionerna skulle de globala koldioxidutsläppen inte bara minska med 28 procent, såväl skatteintäkter som BNP skulle dessutom öka, enligt Internationella valutafonden.

Även i det klimatmedvetna Sverige satsas fortfarande stora summor på att hålla fossila verksamheter under armarna. Naturskyddsföreningen räknade för tre år sedan ut att värdet av de fossila subventionerna är dubbelt så stort som hela statens klimatbudget. Det handlar om sådant som skatteundantag för fossila bränslen, reseavdrag och förmånsbilar. 

Till den listan kan även läggas kommunala subventioner – som att Swedavia får hyra marken under Bromma flygplats av Stockholms stad för en spottstyver.

Lite under radarn har Januaripartierna dock börjat trappa ned fossilsubventionerna. Häromåret slopades nedsättningen på dieselskatten för gruvnäringen och till sommaren vill regeringen sänka rabatten på energiskatten vid uppvärmning av industrier och jordbrukslokaler. Det är gröna skatteväxlingar värda att applådera.

Direkta stöd kommer att ha en plats i klimatpolitiken även i framtiden – inte minst för att ge skjuts åt ny teknik. Men den allra smartaste åtgärden är att strypa bidragen till utsläpparna.