Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Patrik Kronqvist

Vänsterns tysta
svek mot Venezuela

När den tidigare favoritregimen skapar en humanitär katastrof tystnar Vänsterpartiet.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

"Det händer spännande saker i Venezuela. Landet håller på att införa sex timmars arbetsdag", skrev vänsterskribenten Kajsa Ekis Ekman i DN 2009.

Om arbetstiden är viktigast har hon ännu större skäl att jubla över Venezuela i dag. I förra veckan beslöt regeringen att korta de offentliganställdas arbetsvecka till två dagar. Syftet är att spara elektricitet.

Under det tidiga 2000-talet var Venezuela "flavour of the month" för den vänster som ständigt är på jakt efter nya platser där de socialistiska teserna ännu inte har motbevisats. Där fann man en hjälte i president Hugo Chávez som med hjälp av högt oljepris och stora utländska lån ökade de sociala utgifterna.

Att fattiga fick det bättre fick vänsterpartisterna att blunda för regimens övergrepp. Det stora framsteget för Chávez rörelse "är dess i verklig mening demokratiserande betydelse för landet”, skrev Ali Esbati, i dag riksdagsledamot för Vänsterpartiet, 2009.

Året därpå – samtidigt som Amnesty varnade för regimattacker mot politiska motståndare, människorättsaktivister och journalister – slog nuvarande partiledaren Jonas Sjöstedt fast att Venezuela är en demokrati.

Och så sent som 2013 hävdade Hans Linde, V:s utrikespolitiska talesperson, att det största hotet mot demokratin och de mänskliga rättigheterna i landet kom från oppositionen.

Tre år senare har regimens huvudlösa ekonomiska politik i kombination med låga oljepriser gjort att Venezuela i hög fart är på väg mot humanitär katastrof.

Krisen kan uttryckas i siffror. Som att bnp föll med tio procent ifjol, att den tros sjunka med ytterligare åtta procent i år eller att inflationen väntas bli 700 procent.

Eller så kan den förklaras med detaljer. Som att en genomsnittlig venezolan ägnar åtta timmar i veckan åt att köa. Att var tionde invånare bara äter två mål mat – eller färre – per dag. Att hälften av landets blödarsjuka inte får någon medicin. Eller att regimen inte ens har råd att betala för de nya sedlar som hyperinflationen kräver.

Trots krisläget lyssnar Nicólas Maduro – Chávez efterträdare som president – inte ens på vädjandena om att ta hjälp från utlandet med att få in läkemedel. I stället gör han allt för att motarbeta den folkvilja som i december gav oppositionen två tredjedelar av platserna i nationalförsamlingen.

I ett sådant krisläge kan det tyckas futtigt att påminna om V:s stöd till regimen. Det brukar åtminstone vänsterpartister tycka i liknande fall. När Birgitta Ohlsson, L, nyligen kritiserade V:s tidigare Kubapolitik menade Hans Linde att det var olämpligt att plocka politiska poäng i frågan.

Det är onekligen en praktisk hållning – för V. Men ett parti som söker väljarnas förtroende bör rimligen kunna förklara om och varför man har ändrat sina tidigare ståndpunkter.

Om Vänsterpartiet vill undvika att kasta sig i famnen på nästa auktoritära vänsterledare som dyker upp borde man också kunna dra lärdomar av fallet Venezuela. Uppenbarligen räckte det ju inte med att stryka K:et i partinamnet för att göra sig av med den fula ovanan.

Framför allt borde V vara tydligt för venezolanernas skull. V har i åratal odlat kontakter i Venezuela genom sin biståndsorganisation. Nu borde man använda dem och trycka på för att regimen ska lägga om politiken och undvika stupet. I stället försöker vänsterpartisterna nu omärkligt backa ut ur rummet.

Är det så enkelt att man bara var intresserade av det venezolanska folket så länge det stöttade socialister?

 

Läs också:

Iskallt kvinnosvek av Vänsterpartiet

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.