Patrik Kronqvist
Landvägen är det bara tio mil mellan Vaxholm och Mariefred. Men i debatten om hur arbetsmarknaden ska fungera är avståndet betydligt längre.
"Vaxholmsfallet" blev ett begrepp 2004 när kommunen anlitade det lettiska byggbolaget Laval för att bygga om en skola. De lettiska byggarbetarna tjänade drygt 13 000 kronor i månaden samt kost och logi, vilket fick stora delar av vänstern att rasa över orättvisa villkor.
Ombudsmannen från Byggnads som skrek "Go home" blev snabbt bönhörd. Letterna tvingades åka hem när en facklig blockad fick deras arbetsgivare att gå i konkurs.
Drygt tio år senare är det "Mariefredsmodellen" som är i ropet. Det handlar om eldsjälar som har startat ett projekt där utländska romer i stället för att tigga får klippa gräs, putsa fönster och städa åt ortsbefolkningen. Den rekommenderade timlönen om 75 kronor i timmen motsvarar en månadslön på runt 12 000 kronor.
Men trots att det – till skillnad från i Vaxholm – inte tycks betalas in några skatter alls hyllas modellen denna gång även från vänsterhåll. Häromdagen nominerades en av initiativtagarna till Aftonbladets pris "Svenska hjältar".
Men varför ses egentligen Mariefredsborna som hjältar i dag, medan byggbolaget Laval betraktades som skurkar i går?
Att alternativet för romerna skulle vara tiggeri och att det än så länge handlar om ett randfenomen på arbetsmarknaden är säkert delförklaringar. Men det går fortfarande inte riktigt ihop.
Miljöpartiets partisekreterare Anders Wallner är en av många personer som har prisat Mariefredsmodellen. Men är det inte märkligt att MP samtidigt sitter i en regering som skär ner på de rut- och rotavdrag som kan göra sådana jobb vita?
Och är det inte underligt att Dagens Nyheter ena dagen skriver ett starkt kritiskt reportage om lågbetalda – men vita – jobb som reklamutdelare, för att bara några dagar senare publicera hyllningsreportage om de närmast mörkgrå jobben i Mariefred?
Det mest egendomliga är dock att delar av den vänster som i den vanliga politiska debatten reser ragg så fort någon ens viskar orden "sänkta ingångslöner" nu plötsligt hyllar otrygga låglönejobb.
I Mariefred är det fattiga EU-migranter som har fått jobb. Men de frågeställningar som modellen aktualiserar skulle lika gärna kunna gälla asylsökande och nyanlända. Är den som anställer någon för 75 kronor i timmen en hjälte eller en skurk? Och är det inte bättre att ha ett låglönejobb än inget jobb alls? Och om svaret är "jo", vore det i så fall inte bättre med vita låglönejobb med pensionspoäng och försäkringsskydd?
Poängen med denna text är verkligen inte att klaga på eldsjälarna i Mariefred. Integrationen skulle fungera betydligt bättre om fler visade samma engagemang.
Men i längden är det knappast hållbart att fackförbund tillåts sätta småföretagare i blockad för mindre avvikelser från kollektivavtalen samtidigt som högt uppsatta politiker hyllar låglönejobb helt utan regleringar.
Därför skaver det när miljöpartisten Anders Wallner gör tummen upp för modellen. Om Wallner tycker att låglönejobb är en bra väg ur fattigdom borde han i stället driva på för att förändra reglerna i den riktningen.
För det som behövs från politiskt håll är inte fler likes för privata insatser för ett fåtal, utan systemförändringar för att få integrationen att fungera bättre för många.
Läs också:
Gör inte blockpolitik av romska tiggare
Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.