Patrik Kronqvist
I december 2016 publicerade DN Kultur en stort uppslagen artikelserie som drev tesen att liberala opinionsbildare höll på att förlora kursriktningen. Anklagelseakten i en vida delad text om Expressens ledarsida var att vi skrev för många artiklar om påstått konservativa ämnen, främst lag och ordning.
”Nästan alla har en negativ, för att inte säga alarmistisk ton: Sverige är på väg åt fel håll”, skrev skribenten Mattias Hagberg och anklagade oss för att ta efter ”det högerpopulistiska språkbruket”.
Anklagelser om svartmålning
I takt med att gängmorden har skjutit i höjden och Sverige har drabbats av sprängdåd i en omfattning tidigare okänd i västvärlden har sådana beskyllningar om alarmism blivit mer sällsynta. Att fler verkar inse att mer resoluta åtgärder mot kriminaliteten faktiskt är ett sätt att skydda de individer som liberalismen är tänkt att värna.
Ändå framstår många kommentarer efter mordet på mamman i Malmö som märkligt yrvakna. I en text hette det att ingen för några år sedan kunde föreställa sig att skjutningar skulle bli en del av vardagen.
Det stämmer helt enkelt inte. Forskare har i decennier varnat för att utvecklingen i många utanförskapsområden har varit på väg åt helt fel håll. Men länge riktades udden i debatten främst mot dem som dristade sig att påtala samhällsproblemen. De fick inte bara mothugg i sak, deras avsikter ifrågasattes också ofta - speciellt om problemen på något sätt kunde kopplas till invandring.
Med tiden blev ”svartmålning” en allt mer populär glosa, liksom ”Sverigebilden”. Så länge som Sverige framställdes som ett socialistiskt paradis med fritt sex, var det få som invände mot de utländska överdrifterna. Men när bilden av vårt land även började färgas av gängmord och misslyckad integration började politiker och i viss mån även journalister rycka ut till försvar av bilden av fosterlandet.
Det är ett underbetyg åt både partier och medier att problemen med våld och kriminalitet börjar få riktigt stor uppmärksamhet först nu, när de börjar sprida sig även till medelklassens bostadsområden.
Krafttag var inte opportuna
Ledarskribenter ska inte böla när vi får kritik, det är en del av jobbet att både ge och ta smällar. Lösningen på Sveriges akuta problem med sprängningar och gängmord är inte heller någon form av borgfred där alla ska fatta varandras händer och tycka likadant. Ännu en metatext om ”debatten” skulle kunna vara det sista Sverige behöver.
Men min poäng är denna: politiker verkar inte i ett vakuum. En viktig orsak till att kraftfulla åtgärder mot kriminaliteten har dröjt så länge är att det länge inte var opportunt att föreslå sådan politik.
Därmed kan det vara värt att fundera över vilka samhällsproblem som relativiseras i dag. För mig framstår situationen i Uppsala som ett uppenbart exempel.
Tryggheten bland unga tjejer i Sveriges fjärde största stad har rasat, polisen vittnar om att gatubilden har förändrats med gäng som tafsar på förbipasserande och ägnar sig åt narkotikahandel.
Ändå fastnar debatten ofta på en metanivå, som kritiken KD-ledaren Ebba Busch Thor fick när hon påstod att tjejer fick rådet av ungdomsjouren att inte gå ut själva i Uppsala. Tydligen var det bara vissa flickor som hade fått den rekommendationen.
Det är oroande att de reflexerna finns kvar. För en sak vet vi numera, de problem vi blundar för i dag kommer att vara betydligt värre i morgon.
Läs också:
Vem ska betala om Sverige blir som Malmö?