Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Kronqvist

USA:s vaccinfiasko visar på värdet av öppen debatt

USA:s president Gerald Ford får vaccinet mot svininfluensan av Vita husets läkare William Lukash i oktober 1976.Foto: David Hume Kennerly / Courtesy Gerald R. Ford Library

Avfärda inte dem som kritiserar myndigheternas strategi mot coronaviruset som populister. Historien visar att även kritiker utan titlar kan ha rätt.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Den 24 mars 1976 klev USA:s president Gerald Ford in i Vita husets pressrum. Flankerad av två av landets mest respekterade forskare meddelade han att hela USA:s befolkning skulle vaccineras mot svininfluensa.

Knappt två månader tidigare hade den 18-årige soldaten David Lewis fallit död ner på armébasen Fort Dix i New Jersey. Testresultat tydde på att Lewis drabbats av en form av influensa som liknade spanska sjukan. Experterna på USA:s folkhälsomyndighet agerade nu för att förhindra en repris av det utbrott 1918 som tros ha dödat minst 50 miljoner människor världen över.

Men snart började protester höras. En av de hårdaste kritikerna var Harry Schwartz på New York Times ledarsida. I en serie artiklar dömde han ut beslutet som ovetenskapligt och varnade för att riskerna var för stora. Han fick ilsket mothugg av forskare som påtalade att han var expert på Sovjetunionen - inte på epidemiologi. Men Schwartz stod på sig.

Svininfluensan 1976

När vaccinationsprogrammet väl drog i gång i oktober hopade sig problemen snabbt. Läkare larmade till exempel om att antalet fall av den ovanliga nervsjukdomen Guillain-Barrés syndrom ökade kraftigt. Det hjälpte inte att president Ford inför rullande tv-kameror själv lät vaccinera sig. Allt fler amerikaner avstod nu från vaccinet av rädsla för bieffekter. I mitten av december 1976 - när en fjärdedel av amerikanerna fått sprutan - avbröts slutligen programmet efter att kopplingen mellan vaccinet och fler fall av Guillain-Barrés syndrom blivit tydligare.

Än i dag pågår en debatt om huruvida det ökande antalet fall verkligen var en följd av vaccinationerna, eller om uppmärksamheten i sig fick fler läkare att slå fast att deras patienter led av det erkänt svårdiagnosticerade syndromet. Men den amerikanska staten tvingades betala ut miljontals dollar i skadestånd till drabbade medborgare.

I det större perspektivet fick Harry Schwartz på New York Times otvetydigt rätt. Bara Nederländerna följde USA:s exempel och vaccinerade befolkningen, ändå blev det ingen pandemi. Senare erkände också flera av folkhälsomyndighetens experter att underlaget till vaccinationsbeslutet hade varit skakigt och att de kände sig tveksamma redan när det fattades.

Det förhastade beslutet kastade långa skuggor in i framtiden. Det tros ha bidragit både till de amerikanska myndigheternas långsamma reaktion på 1980-talets hiv-epidemi och till den antivax-rörelse som gjort att flockimmuniteten mot dödliga sjukdomar som mässlingen nu är i fara.

Från den historien - som berättas i Gina Kolatas bok ”Flu” från 2001 - finns lärdomar att dra även för dagens Sverige. Även här pågår en debatt om huruvida myndigheternas insatser mot coronautbrottet är välavvägda. Och även här uppmanas kritiker att räta in sig i ledet om de inte har en formell utbildning.

Den som har stått främst i skottlinjen är DN:s chefredaktör Peter Wolodarski. I ett par skarpt formulerade artiklar har han kritiserat de svenska åtgärderna för att inte vara kraftfulla nog. För det har han fått rejält med mothugg, vilket egentligen är bra. Det är när åsikter bryts som debatten kan leda framåt. 

Problemet är att han främst får invändningar i form - inte i sak. Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson avfärdade honom som en populist, läkaren Johan von Schreeb anklagade honom för att sprida kunskapsförakt och Sveriges Radio-medarbetaren Emanuel Karlsten undrar med ”vilket mandat” han uttalade sig - som om det finns någon blankett man måste fylla i. 

Det är som ett eko från Gerald Fords USA - där inte argumenten stod i centrum, utan titeln på visitkortet.

Kritiken mot Folkhälsomyndigheten

Det betyder förstås inte att varje anonymt twitterkonto ska tas på lika stort allvar som en smittskyddsexpert. Men välformulerade kritiker förtjänar mothugg i sakfrågan. Att bara svara med auktoritetsargument är än mer ohållbart i dagens informationssamhälle än vad det var i 1970-talets USA. 

Därför var det så nedslående att även statsepidemiolog Anders Tegnell fastnade i frågan vem som hänvisade till den tyngsta forskaren när han debatterade med en annan epidemiolog i söndagens Agenda.

Än finns inget facit på vad som är rätt i coronautbrottet - kanske visar det sig att vi som har kritiserat Folkhälsomyndighetens senfärdighet har haft helt fel. Men min tro är att den svenska demokratin står pall för tvärsäkra ledarskribenter som går bort sig - det har den gjort förut.

Alternativet - en smalare debatt - är värre. För om det är något vi kan lära av det amerikanska exemplet är det att en saklig och öppen debatt kan vara en viktig folkhälsoåtgärd i sig.

 

Så preppar du inför krisen