Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Patrik Kronqvist

Upp till kamp för gråsossen

"Värva Timbuktu - eller dö sotdöden." Den drastiska uppmaningen gav Karin Pettersson Socialdemokraterna på Aftonbladets ledarsida på tisdagen.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Bakgrunden är att artisten Jason "Timbuktu" Diakité i DN i förra veckan luftade tankar om att vilja bli riksdagsledamot. Till skillnad från när han 2003 i en låt uppmanade Göran Persson att "sluta tracka de som röker holk ibland" var dock denna flört riktad till hela det rödgrönrosa blocket. De ideologiska gränserna mellan S, MP, V och Fi är ändå hårfina, menar han.

Karin Pettersson skriver att en värvning av Diakité vore extra viktig för S med tanke på partiets svaga ställning bland unga väljare. Men hon förklarar inte närmare varför den snart 40-årige Diakité, som alltså redan hunnit börjat skolan när två av dagens partiledare föddes, ska kunna locka just ungdomar.

Bråttom tycks det dock vara. Utspelet kom så sent som i torsdags, men redan fem dagar senare närmast beklagar sig Pettersson över att riksdagslistorna är spikade och att Diakité ännu inte har erbjudits något uppdrag. Tanken om Socialdemokraterna som ett folkrörelseparti var plötsligt frånvarande på Aftonbladets ledarsida. Partimedlemmarna behövde tydligen inte få säga sitt om just denna utnämning.

Visst finns det poänger i Karin Petterssons artikel. I en tid när partier utvecklas mot mer av kampanjorganisationer finns det behov av nya vägar in i politiken - både för personer och för idéer. I synnerhet kanske för Socialdemokraterna med dess slutna partikultur. Kaffekokning och kommunala nämnder är inte för alla. Det finns dock goda skäl för S att reformera snarare än att revolutionera formerna för partiengagemang.

Pettersson lyfter fram Feministiskt Initiativ som ett föredöme. Hennes tes är att partiets framgångar är en följd av att man söker upp aktivister och erbjuder dem en plats i partiet. Aktivister och partipolitik är dock en kombination som inte är oproblematisk.

Den som läser Fi:s partiprogram inser till exempel snabbt att partiet verkar ha abdikerat från det som traditionellt varit en huvuduppgift för ett parti: att väga samman olika politiska intressen till en helhet.

Fi-aktivisterna tycks inte bara ha getts platser utan även pennor för att själva skriva de delar av partiprogrammet som intresserar dem. Så innehåller programmet också allt från översiktliga principer om likabehandling till detaljkrav om kvinnliga proffsligor i ishockey.

Visst kan det framstå som mer modernt än en partikongress med röda fanor. Men Socialdemokraterna kan knappast följa Fi:s manual. S aspirerar på regeringsmakten och styr i en lång rad kommuner och landsting. Med det följer krav på att budgetar ska gå ihop och att partiföreträdare ska gå i takt. Kanske måste styrande partier helt enkelt vara lite småtrista. Aktivister trivs knappast lika bra i byggnadsnämnden som på home parties.

Socialdemokraternas läge är visserligen svårt, vänstervinden blåser rakt igenom partiet och the botten verkar ännu inte vara nådd i opinionsmätningarna. Men att göra Timbuktu till en ödesfråga för hela socialdemokratin framstår närmast som desperat.

För mindre än fyra år sedan vann alliansen valet just på frågan om regeringsduglighet. Om ekonomin försämras kan gråsossar snabbt bli högsta mode igen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!