Patrik Kronqvist
Klimatdebatten har blivit mer polariserad de senaste åren. Ska Sverige gå före eller ska fokus ligga på att förmå andra länder att göra mer? Men på en punkt brukar partierna ändå vara eniga: Det behöver sättas ett pris på så stor andel av de globala koldioxidutsläppen som möjligt.
Nu finns chansen att ta ett stort kliv i rätt riktning. EU-kommissionen föreslog i somras att utöka den europeiska utsläppshandeln.
EU var 2005 först i världen med att skapa ett handelssystem för utsläppsrätter. Men den omfattar fortfarande bara knappt hälften av utsläppen – främst från basindustrier, kraftverk och flygbranschen. Nu är tanken att även utsläpp från sjöfart, vägtrafik och uppvärmning av bostäder ska inkluderas.
Att fartygstrafiken ska ingå tycks vara tämligen okontroversiellt. Men förslaget om ett separat handelssystem för uppvärmning och vägtransporter är desto mer omstritt – inte minst bland unionens fattigare medlemmar.
Den tyske kristdemokraten Peter Liese, som är ansvarig för förhandlingarna om lagförslaget för Europaparlamentets räkning, reagerar dock på att det finns så få uttalade förespråkare bland parlamentariker från nordiska länder – som redan är vana vid ett högt koldioxidpris.
Den svenska positionen borde definitivt vara att säga ja.
”Man kan förstås tänka sig att vi enbart ska använda nationell prissättning på koldioxid, men det kommer att skapa störningar på den gemensamma marknaden samt oschysst konkurrens. Det blir inte företagen med bäst idéer om hur man minskar utsläppen som tjänar på det utan företag som är baserade i länder med lägst pris”, skriver han i ett mejl.
Peter Liese får medhåll av den svenska Europaparlamentarikern Emma Wiesner, från Centerpartiet, som menar att det inte bara kan vara upp till svenska bilister som ska finansiera klimatomställningen.
Bland motståndarna till förslaget finns intressant nog både en oro för att priset ska bli för lågt och för att det ska bli för högt. Miljöpartiets Jakop Dalunde har till SvD sagt sig vara rädd för att det föreslagna systemet kan ersätta de höga svenska koldioxidskatterna – med ökat bilåkande som följd.
Jörgen Warborn från Moderaterna har i stället protesterat mot vad han kallar en ”europeisk bensinskatt” som skulle drabba människor med små marginaler. Visst finns en sådan risk, men det hotar nog snarare bilister som i dag betalar mycket lite för sina utsläpp, främst i östra Europa. Och i andra fall brukar ju Moderaterna betona att andra länder måste göra mer.
Fördelarna med att utvidga utsläppshandeln överväger. Systemet sätter absoluta tak för hur stora utsläppen får bli varje år och gör att minskningarna sker till lägsta möjliga kostnad. Det kan också minska de stora prisskillnaderna på utsläpp mellan EU-länder, där Sverige i dag beskattar koldioxidutsläpp allra högst
Framför allt har EU redan lagstiftat om att utsläppen inom unionen ska minska med 55 procent till år 2030. Vad diskussionen nu handlar om är på vilket sätt målet ska uppnås. Motståndarna till en utvidgad utsläppshandel har ännu inte kunnat presentera ett alternativ som ger likvärdiga minskningar.
Lagförslaget behandlas nu av både Europaparlamentet och de nationella regeringarna i Europeiska rådet.
Den svenska positionen borde definitivt vara att säga ja.