Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Kronqvist

Trädkramare förstör miljön

Inavlade skalbaggar är ett pris värt att betala för en tät och klimatvänlig stad.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

I förra veckan var jag på ett stadsbyggnadsmöte. För dem som oroar sig över att engagemanget för lokalpolitik är lågt numera var det en upplyftande kväll. Omkring 300 personer hade trängt in sig i en aula för att höra om byggplanerna för våra stadsdelar i södra Stockholm.

Det viktigaste målet med projektet, att bygga ihop området med Hammarby sjöstad, hade dock stött på patrull, fick vi veta. Den branta slybacke som skiljer stadsdelarna är nämligen en "biologisk spridningskorridor".

 

Om träden huggs ner riskerar skalbaggarna på Södermalm att bli inavlade.

 

Bara någon kilometer från skalbaggarnas egen Södra länken har Stockholms naturskyddsförening tagit en annan fajt, mot planerna på att bygga två flerfamiljshus. Bland invändningarna kan nämnas att husen kan komma att synas inifrån ett naturreservat och att skuggan från husen eventuellt kan få negativa effekter för djurlivet i reservatet.

Jag försöker leva miljövänligt. Jag går, cyklar och åker kollektivt, undviker kött och käll- sorterar flitigt. Men den tisdagskvällen i aulan kände jag att jag nått en gräns: bara några kilometer från Sergels torg måste människors behov faktiskt få gå före småkrypens.

Att bygga städer innebär ofrånkomligen målkonflikter. Träd, gräs och stenar ersätts med hus och vägar. Det bör givetvis göras på ett grönt sätt med parker, alléer och gräsbeväxta tak.

 

Men John Bauertrollen måste lämna City, Junselevargen kan inte bo i Humlegården.

 

Det är kanske ingen slump att Sveriges högsta lägenhetspriser återfinns i områden som planerades långt innan någon ens kunde stava till spridningskorridor.

Socialdemokratiska oppositionsborgarrådet Tomas Rudin levererade en intressant iakttagelse på ett bostadsseminarium i förra veckan:

 

Grönområden ses i debatten alltid som något absolut gott. Det gör det nästan omöjligt för en politiker att gå emot krav på nya naturreservat.

 

Detta har fått förödande konsekvenser för Stockholm där innerstaden numera är inringad av skyddade grönområden. Reservat som Årstaskogen och Nationalstadsparken sätter effektivt stopp för en fortsättning på innerstaden. Och det kommer hela tiden krav på fler reservat.

 

Planer på ett reservat i Huddinge kan sätta stopp för ett viktigt spårvägsprojekt, varnade Rudin.

 

Alla skyddade områden bör naturligtvis inte bebyggas, men varje träd är inte heller värt en ny almstrid. I stället behövs en diskussion om vad som är ekologiskt skyddsvärt, vad som behövs för rekreation och var man faktiskt skulle kunna bygga. För trots överflödet av träd är vi förortsbor faktiskt inte så nöjda.

Invånarna i den täta innerstaden uppger i undersökningar att de upplever att de har en betydligt bättre tillgång till grönområden än vi.

 

Det öppnar för en lösning. Om staden satsar pengar på fler parker kan vi förortsbor både få fler grannar och grönområden som faktiskt används.

 

Dessutom kan miljön förbättras. För säger man nej till nya hus nära staden måste man röja för bostadsområden längre ut, vilket innebär nya billeder, mer bilpendling och värre utsläpp.

När förmenta miljövänner räddar ett träd nära centrala Stockholm måste alltså två, tre eller fyra träd huggas ned någon annanstans.

 

Det är därför ironiskt att det ofta är Miljöpartiet och naturskyddsföreningar som försöker sätta stopp för bygget av en tät och klimatvänlig stad.

De är trädkramarna som i själva verket förstör miljön.