Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Patrik Kronqvist

Tipset i alla lägen – skyll på högern!

Världen är upp och ner när borgerliga ledarskribenter får kritik för rödgrön regeringspolitik.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Förändringarna i migrationspolitiken har varit dramatiska denna höst. Från "refugees welcome" i september till gränskontroller och tillfälliga uppehållstillstånd i november.

I migrationsdebatten däremot står tiden närmast still.

Trots att regeringen har slagit till med den kraftigaste åtstramningen av flyktingpolitiken i modern tid har den fått förvånansvärt lite kritik från opinionsbildare.

I skottgluggen står i stället - precis som i september - diverse borgerliga ledarskribenter.

Den första reaktionen från Aftonbladets politiska chefredaktör, Karin Pettersson, efter regeringens helomvändning i flyktingpolitiken var att ge sig på Alice Teodorescu. GP:s politiska redaktör hade lite ironiskt undrat om inte regeringens migrationspaket innebar att man nu normaliserade SD. Detta var ett tecken på opassande skadeglädje, menade Pettersson och ägnade hennes tweet en hel ledare.

 

I samma spår följde DN:s kulturchef Björn Wiman som i sin första söndagskrönika efter uppgörelsen kritiserade Expressens ledarsida. Att vi välkomnade att Löfven till slut agerade var ett tecken på hjärtlöshet, menade Wiman, i en text som överhuvudtaget inte nämnde de politiker som faktiskt fattat beslutet. 

Allra längst i genren gick förmodligen Dagens Arena-skribenten Marcus Priftis som på Twitter skrev: "Gudmundson vann den här ronden. Vem som förlorade? De döda barnen som snart sköljs upp på Hallands stränder."

Så gjordes en tjänstledig ledarskribent på Svenska Dagbladet till måltavla för den rödgröna politiken.

 

Annars skulle man kunna tro att de som under hösten stått på barrikaderna för en mer öppen flyktingpolitik främst skulle rikta sin ilska mot de politiker som nu stramar åt politiken. Men kritiken mot regeringen har varit förvånansvärt mild.

Debattörer som bara för några veckor sedan drog paralleller till 30-talets Tyskland och avfärdade talet om systemkollaps som alarmism verkar nu mer eller mindre köpa regeringens bild av läget. Då var debattörerna ilskna och arga, nu är de på sin höjd lite vemodiga.

En delförklaring är att vissa opinionsbildare följt med på regeringens vingliga resa i migrationspolitiken. Då är det förstås bekvämt att stämpla alla försök till diskussion om tidigare ställningstaganden som "skadeglädje".

 

Avsändaren spelar säkerligen också in. En Gudmundson eller en Teodorescu är man van att avfärda på förhand i migrationsdebatten, en Löfven möts däremot med större förståelse. Höll han inte ett väldigt fint tal på Medborgarplatsen ändå?

Men framför allt är det nog ett försök att vinna "the moral high ground" på en ny politisk spelplan. När till och med MP står bakom ID-kontroller och tillfälliga uppehållstillstånd blir plötsligt känslorna viktigare än sakpolitiken. Man prisar Romsons tårar. Man berättar om sin egen sorg. Och man drar ett streck i sanden gentemot dem som hade mage att larma för tidigt, det vill säga i tid.

Det är ett blågult kammarspel som inte har något att göra med verkligheten vid stationen i Hyllie, vid färjeläget i Rostock eller i hamnen i Skillinge. Flyktingarna där bryr sig inte om vem i Sverige som är ledsnast.